Jag vet inte om det här var vad jag var ute efter, men det var ett eget personligt litet helvete jag skapade åt mig när jag köpte ett importerat exemplar av det omtalade Demon's Souls till PlayStation 3. Kombinationen av ett hittills högt betyg på GameRankings.com och en beskrivning som var svår att inte tilltalas av fick mig att ge mig i kast med något av det besvärligaste jag spelat de senaste generationerna. På gott och ont. Men first things first.

Demon's Souls beskrivs lättast som ett Action-RPG med en svårighetsgrad som heter duga. Efter en introsekvens som i vanlig ordning inbegriper både drakar, riddare och levande skelett får man skapa sin karaktär utifrån några välanvända high-fantasy-mallar. Tjuv, präst, soldat, barbar eller riddare och ett par mer udda klasser till. Valet man gör har bara betydelse för karaktärens grundstatistik, en tjuv kan bära tvåhandssvärd och sköldar likväl som en tungt bepansrad riddare kan kasta trollformler till exempel. Det ena utesluter inte det andra, till skillnad från i många andra spel i genren.

Så snart man gjort sitt val ledsagas man genom en kort tutorial för att bekanta sig med de grundläggande kontrollerna. Strax därpå ställs man inför en boss av storlek enorm, som sopar mattan med en innan man hinner utbrista: Vad fan?

Sedan börjar spelet.

Spelaren återuppstår efter döden i själaform inuti något som påminner om en stor kyrka eller katedral kallad Nexus. Där får man av en mystisk kvinna i svart veta att saker och ting inte står rätt till i världen. Den siste kungen av landet Boletaria, i vilket spelet utspelas, sökte frenetiskt efter makt. Nexus försåg honom med själar, och kungariket blomstrade. Men kung Allant den XII som han hette, var iinte nöjd, utan krävde ännu mer makt, vilket resulterade i att han väckte ett uråldrigt monster kallat "The Old One". Otaliga demoner började välla in över Boletaria och dränka kungariket i dimma och mörker.

Spelaren agerar en av de hjältar som kommit från andra länder för att undsätta landet i nöd.

Nexus fungerar som utgångspunkt till fem vitt skilda områden som måste renas från demoner, och är egentligen den enda säkra platsen i hela spelet.
Här finns bland annat en köpman som säljer och uppgraderar vapen, människor som saluför trollformler, och så den mystiska kvinnan som kan vässa dina färdigheter. Deras gemensamma nämnare är att de kräver själar för att uträtta underverk.

Själarna är en universell valuta som nästan bara kan inbringas genom blodspillan. De fungerar som både betalningsmedel och XP-poäng. Man levlar alltså inte automatiskt genom att ha ihjäl fiender, utan måste ta med sig de själar man får på någon av banorna hela vägen tillbaka till Nexus för att där kunna köpa sig lite muskler eller magipoäng.
Detta kräver lite planering eftersom priset fort stegras efter varje inhandlad level. Och även om man uppgraderat styrkan höjs priset även för alla andra attribut samtidigt.

När man känner sig redo att börja jaga efter själarna kan man ställa sig framför den stenrelief som representerar det område man vill ta sig till, men till en början finns bara ett område tillgängligt. Boletaria Palace.

Efter en knapptryckning står man materialiserad vid basen av en bred stentrappa som leder upp till en enorm medeltida fästning, och nu börjar det svåra. Själva stridandet.

Innan man riktigt fattar vad som händer har man hunnit dö både fem och tio gånger. Men glöm allt vad checkpoints heter. Ju längre man lyckas avancera från början av banan, desto mer spottar man och svär åt det faktum att man alltid måste börja om när man dör. Från början. Man kan inte ens undkomma genom att trycka på start, allt inventory-pysslande och helande måste göras i realtid, och vill man ha lugn och ro får man skapa det själv genom att ha ihjäl alla fiender i närheten. Annars är man körd direkt, då de flesta fiender har ihjäl en på ett par tre slag i början om man inte garderar sig.

För Demon's Souls har en brant inlärningskurva, och den som försöker köra den vanliga hack 'n slash-approachen, det vill säga bara vifta vilt omkring sig och hoppas på det bästa, lever inte länge. Det gäller hela tiden att blockera, rulla åt sidan, parera och kontra för att ta sig förbi även de enklaste av fiender. Det är först när man börjar utforska och pröva olika taktiker man kommer någonstans. Och så, när man tror att man greppat saker och ting, introduceras en ny fiende med en jättevass lans som har ihjäl en på ett slag. Och vips så är man tillbaka från början igen, men inte nog med det. Alla ondingar man besegrat är tillbaka där de var. De själar man samlat från tidigare besegrade fiender får man inte heller behålla.

Första gången jag upplevde detta bara gapade jag stort och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Det här var man ju inte van vid. Man försöker igen. Märker kanske att man klarar sig lite bättre än första gången, kommer aningen längre, känner en glimt av nytt hopp. Dör igen, och det är nu den med agressionsproblem förmodligen slänger sin Sixaxis i teverutan.

Enda sättet att få tillbaka sina själar, är att direkt efter man dött ta sig till den platsen där man sist förolyckades eller dödades. När man börjar lära sig banans konstruktion och fiendernas positioner (vilket är oundvikligt med tanke på hur många gånger man springer samma sträckor) når man dit utan större bekymmer. Och det är ju som sagt först med ett gäng själar på handen man kan börja fundera på att levla sina förmågor och köpa ny utrustning för att göra tillvaron något mindre jävlig.

Den första tiden i spelet spenderar man i själaform sedan man dräpts av monstret i inledningen, vilket innebär en stor nackdel i form av att man kan ha max halva sin hälsomätare. Som om det inte är jobbigt nog redan...
Enda sätten att återfå sin fysiska kropp är att dräpa en av banans demoner, eller hitta en av de svårfunna stenar som skänker en livet åter. Men så fort man åker på spö är man tillbaka i själaform igen, och livet är åter ett minne blott.

Så övervägande delen av tiden spenderar man alltså som ett blåskimrande spöke med halvfull hälsomätare (med möjlighet till något mer, om man hittar ett visst föremål).

Demon's Souls är ett spel som spottar på nybörjare, och hånar de som inte lär sig snabbt. Som undertecknad. Dör man för mycket på ett ställe blir man också varse om att banan blir svårare, på grund av skiftningar i den så kallade "world tendencyn", som genom att man dör mycket skiftar från vitt till svart. Vilket innebär svårare, och på sina håll även fler fiender än tidigare. Demon's Souls bestraffar de svaga, utan pardon.

Jag ser framför mig mängder av exemplar av spelet stående i begagnathyllorna, för att någon förväntat sig ett nytt Baldur's Gate: Dark Alliance eller Fable 2. Kanske kommer det även vara upphov till sönderslagna handkontroller, soffbord och teveapparater...

Men för det mesta har man bara sig själv att skylla när det går åt helvete. Kontrollen är smidig och möjligheten att låsa siktet på en fiende i taget underlättar.

Grafiken är vacker och detaljerad, om än inte häpnadsväckande. Tyvärr dras spelet stundvis med slowdowns som får ögonen att tåras, men det blir inte alltför påtagligt. Taskigt utnyttjande av fysikmotorn leder till lite väl mycket löjeväckande fladdrande av döda fiendekroppar, men man kan behöva något att skratta åt ibland också mitt i allt elände...

Gott om musik är det ont om, det är väl egentligen bara bossfighterna som ackompanjeras av instrument. Resterande ljudbild är huvudsakligen miljörelaterad, med blåst, slammer och jämmer.

Jag har nu tillbringat ungefär 20 timmar totalt med Demon's Souls, och problemen börjar hopa sig för mig igen. Dessvärre känns det mer som spelets fel än mitt eget den här gången, och min nya ärkefiende är kameran.

Kameran fungerar precis lika illa i trånga miljöer som den fungerar bra i stora och öppna. Jag trillar nedför kanten till ett stup när jag försöker undkomma en anfallande jätte, men det enda jag ser är bruna brädor som utgör en vägg. Tyvärr har karaktären ingen självbevarelsedrift heller, utan kliver gärna rakt ut i tomma intet utan minsta ansträngning att försöka hänga sig kvar och häva sig upp igen.

Har genomlidit många snöpliga dödsfall genom att göra svanhopp från översta avsatsen i trapphus och liknande. En viss fallhöjd på några meter överlever man förvisso, men spelet är fullt av bottenlösa avgrunder.

Jag kan även tycka någonstans att spelet känns väldigt ojämnt i svårighetsgraden. Den är överlag hög, men tycks sjunka drastiskt vid de bossfighter jag spelat.
Då mindre fiender jagar efter en och inte ger minsta andrum förrän de är besegrade, är bossarna enorma och tämligen orörliga. Man ges oftast utrymme vid precis lagom tillfälle för att hela sig och attackera från distans, på ett sådant sätt att det känns slentrian första gången man möter dem. Men jag ska inte måla fan på väggen ännu, har väl inte nått halvvägs in i spelet ännu.

Slutligen kan jag väl säga att Demon's Souls är ett spel bäst lämpat för dem med en dåres envishet. Men om man mot all förmodan hade något som helst problem med att klara Fable 2 är det nog ens ingen idé att försöka med detta.

Lite besviken blir jag såhär efter ett antal timmar in, över att skuldbördan gällande den höga svårighetsgraden flyttats från spelaren till utvecklarna över tiden, men hoppas på bättring efter träskbanan...