600 kronor - I startavgift.
Satt häromdagen och spelade Fallout 3, när jag plötsligt upptäckte att jag nått den högsta uppnåbara leveln. Level 20. Level 20? Det är ju för fasen ingenting, man har precis blivit lite varm i kläderna när spelet plötsligt slutar dela ut cred för det man gör. I Oblivion var det ju bara att köra på. Så då blev jag lite purken. Googlade på saken.
Klart som fan man blev förbannad! Hur ska jag nu kunna låsa upp Very-Hard-dörrarna, när jag förvägras de sista tio färdighetspoängen jag behöver för att kunna låsa upp dem? Det fanns ju ingen möjlighet.
Så jag googlade som sagt. Fick aha-upplevelse i och med expansionen Broken Steel som finns på Live. För den som vill få ut allt av sitt redan dyrt påkostade spel måste investera ytterligare runt en hundring, då höjs nämligen maxtaket till level 30, samt att möjligheten ges att fortsätta spela efter att ha klarat spelets main quest.
Fallout 3 är smart, och äckligt snålt konstruerat på det viset. Det finns ingen möjlighet att bli bäst på alla kunskaper på 20 nivåer genom att levla. Men för den som betalar strösslar man på 10 nivåer till, vilket inte heller det egentligen räcker. Med den här logiken har den sanne Fallout 3-entusiasten i framtiden förmodligen betalat ett ohyggligt överpris bara för att få tillträde till platser som fanns i spelet från början! Tillåt mig att knorra....
Jag är inte emot expansioner och mikrotransaktioner. Men i Fallout 3 känns det nästan påtvingat att köpa dem, och girigheten är inte svår att genomskåda. Hade Fallout 3 kostat 200 :- och burit undertiteln "Start kit" så okej. Men Fallout 3 är ett fullprisspel....
Digitala återutgivningar av spel = samlingens död?
Debatten i spelmedia har inte undgått mig. Det snackas om huruvida internetdistribuerade spel helt kommer döda samlarvärdet i fysiska exemplar som fortfarande är standard idag. Många verkar tro det, men jag måste säga att jag inte gör det.
Med all sannolikhet befinner vi oss i en övergångsperiod, där bara en mindre del av spelutbudet säljs och distribueras via onlinebutiker än så länge. Mobilspelsmarknaden ser i och för sig annorlunda ut, eftersom mobilspel aldrig distribuerats fysiskt.
I princip har jag ingenting emot att köpa och ladda ned spel online, det finns alltid pris och miljöaspekt att ta hänsyn till, i synnerhet i dessa tider. Spel som köps och laddas ned online eliminerar många kostnader för konsumenten samtidigt som företagen bör kunna öka vinstmarginalerna.
Men som samlare jag hade gärna sett möjligheten att kunna beställa fysiska kopior av framtida spel, för samlandets skull helt enkelt.
Men åter till frågan huruvida digitala återutgivningar raserar värdet på gamla spel. Jag kan väl inte säga att jag minutiöst granskat prisindex sedan Xbox Live Marketplace och PlayStation Shop introducerades, men min uppfattning är att priserna på samlarexemplaren faktiskt ökat snarare än minskat.
Ovanliga spel som Stubbs The Zombie till Xbox, och Castlevania: Symphony of the night finns tillgängliga för billiga slantar på Xbox Live.
Ändå är det sistnämnda nästan dubbelt så dyrt idag som när jag köpte det för ungefär tre-fyra år sedan, och det var ett ovanligt spel då med. Poängen är att priset på den ursprungliga fysiska varan ökat, trots att en billig nedladdningbar och faktiskt något uppgraderad version finns tillgänglig för alla.
Ta också exemplet emulatorer. Varenda spel värt namnet har i många år gått att ladda ner gratis, förvisso olagligt, men utan vidare svårigheter, för att sedan katalogiseras och köras direkt på datorn.
Inte för att jag har kollat, men ante mig om man inte kan ladda ner både Mr. Gimmick och Rodland och köra i sin NES-emulator. Att köpa originalutgåvorna blir inte billigare för det, tvärtom.
Citatet som lyder ungefär "det man får till skänks, har inget värde" tycks passande på spelmarknaden.
Men det är väl inte så konstigt. Kompletta spel i utmärkt skick är dyrare än exemplar i sämre skick, kartonger och manualer som säljs utan spelkassetter kan i vissa fall vara dyrare än själva kassetten beroende på titel.
Kontentan är att det är plasten och pappret många av oss samlare betalar för, snarare än kassettens eller skivans innehåll. Den som bara vill spela spelen kommer alltid billigt undan. Så är det ju med alla varor som har en samlarscen.
Därför förstår jag inte samlare som är strängeligen emot återutgivningar. Uppmuntra dem! Om du sitter på många värdefulla titlar blir de bara än mer värdefulla efter att fler spelare upptäckt dem, då fler som betalat för den digitala kopian nu blir intresserade av originalet, och kanske själva börjar samla på allvar.
Och ponera att framtida spel som huvudsakligen kommer säljas och distribueras digitalt även kommer samexistera med kompletta fysiska kopior för de gammalmodiga. Vilka potentiella samlarvärden skulle då inte kunna upptså, med dagens återutgivningar som utgångspunkt...?
Kaos, anarki.... hopp? (Fallout 3)
Tänk om den tekniska utvecklingen gått i rasande fart efter andra världskrigets slut? Tänk superdatorer och hushållsrobotar i 50-talsdesign. Det postapokalyptiska Fallout 3 beskriver Washington som det kunde se ut 200 år efter ett kärnvapenkrig mot Kina, år 2277.
Kriget har satt sina outplånliga spår över "Capital Wasteland", som området kring Washington numera kallas. Det är inte svårt att tänka sig otaliga döda i det mest destruktiva av krig som drabbat världen, och det är upp till spelaren att klara sig på egen hand i en ogästvänlig, laglös värld där det är djungelns politik som gäller. De flesta arter som inte utplånades har istället muterats till oigenkännlighet av strålningen. Människor bildar fraktioner och föreningar för att rädda sina skinn, somliga livnär sig som kannibaler, plundrare, slavdrivare eller legosoldater. Moralen är inte högre än mängden mat i magen.
Som en av de lyckligt lottade som levt hela sitt liv skyddad i ett underjordiskt valv är det först som ung vuxen man får se solens ljus för första gången. Ens pappa som är forskare, har genom sitt plötsliga försvinnande från valvet ställt till med en oreda som tvingar en ut i ödemarken för att söka efter honom, och efter svar. Så snart ögonen vant sig vid den bländande solen, eller det täta mörkret, beroende på när man väljer att äntra världen, står det en fritt att uforska och kartlägga ett enormt, detaljerat, ödelagt - men absolut inte livlöst - område. Fallout 3 är som en framtidsdystopi från 50-talet.
Vet man inte vart man skall bege sig härnäst är det bara att konsultera sin Pip-Poy 3000, en handdator man fått på sin tioårsdag. Den är ett oumbärligt redskap och fungerar som en snyggare integrerad version av vanliga menyer. Det är genom sin Pip-Boy-dator man avläser kartor, lyssnar på meddelanden, kollar hälsostatus och reparerar sin utrustning, och allt annat väsentligt.
Den första stora stad man besöker heter Megaton och ligger alldeles i närheten av valvet man just lämnat. Det är också där man får sina första sidequests, spenderar sina första kapsyler (kapsyler är spelets hårdvaluta) samt besöker farbror doktorn för att få bukt med drogberoendet man kan ådra sig genom att trycka i sig för mycket prestationshöjande preparat. Eller för att behandla sin strålningssjuka, det är ju radioaktiva miljöer man vistas i.
Det är lätt att glömma bort sin försvunne far i vimlet av övriga quests som finns att ägna sig åt, hus att plundra och utrustning att samla och konstruera. Det finns massor att göra, och efter hand som man lär sig (eftersom man aldrig orkar läsa manualen) blir det bara roligare. Bethesda revolutionerar inte direkt, färdighetssystemen och idén om goda och onda handlingar och deras påverkan på ens person har vi sett förr.
Vad de däremot gör, är att behålla ett vinnande koncept och smyga in små finurliga modifieringar.
Som till exempel V.A.T.S, eller Vault-Tec-Assisted Targeting System, som underlättar striderna betydligt. Genom en knapptryckning mitt i stridens hetta kan man frysa bilden, för att punktmarkera siktet mot särskilda fiender och särskilda kroppsdelar. Mycket användbart för att sakta ned fiender eller avväpna dem. I V.A.T.S-läget finns det på varje kroppsdel ett procenttal som representerar chansen att träffa just där, just då. Genom att fördela sina handlingspoäng rätt kan man lugnt luta sig tillbaka och se sin karaktär verkställa order. Ibland kan man i filmisk ultrarapid följa kulans bana från mynningen och in i en fiendeskalle. Mycket underhållande och bra tråkvitamin i sega partier.
Bethesda har slipat sina kunskaper och konstruerat ett spel som tar med sig många bra inslag från Oblivion, men som också tyvärr tappar lite på vägen. Till exempel möjligheten att jämföra utrustning på ett smidigt sätt när man handlar i butiker, men även det är något man så småningom lär sig på egen hand.
Jag spelar Fallout 3 för underhållningen i att ta ställning i olika situationer, glädjen i att samla pryttlar och upptäcka en ny plats bakom nästa krök. Därför spelar jag actionrollspel, därför spelar jag Fallout 3. Dessutom får jag släckt min blodtörst. Och levla bara en gång till.
Left 4 Dead, dödskul för 4!
Vad kan vara roligare än att ensam och med obegränsat med ammunition, helt ohämmat gå loss på oändliga horder av odöda? Svaret är naturligtvis att göra det tillsammans med tre vänner!Det sammanfattar egentligen allt som Valve's Left 4 Dead med den symboliska titeln står för. Hejdlöst blodskvättande i en lättsam, handlingsbefriad FPS-shooter som bygger på den berömda Source-motorn från Half-Life 2. Ni är fyra överlevare varav du ikläder dig rollen som en av dem. Utan vidare omsvep beväpnar ni er upp till tänderna med de mest konventionella av skjutvapen och går lös på allsköns ruttnande hejdukar i en någon av den handfull kampanjer som finns att tillgå. Det låter simpelt, och det är det. Det låter B-filmsaktigt, och det är det. Det låter dåligt, men det är det däremot inte. Det är inte heller ett Dead Rising i förstapersonsperspektiv. Dönickarna i Left 4 Dead är elitidrottare snarare än slashasar,
Dödens arméer anfaller hänsynslöst från alla håll och kanter allt eftersom du avancerar genom korridorer, skogar, tunnlar och kloaker. Många av dem besitter egenskaper som lamslår och fängslar spelarna. Egenskaper som belyser vikten av samarbete. Att som i många andra spel i genren ränna iväg på eget bevåg för att spela hjälte är en mycket dålig idé. Ensam är stark gäller absolut inte här. Istället krävs ett solitt lagarbete där spelarna utformar strategier och täcker varandra i största möjliga mån, i synnerhet på de högre svårighetsgraderna. För bortsett från den vanliga standardzombien (tillika kanonmaten) som gärna kommer drällande i klasar om femtio åt gången, finns även desto farligare varianter. Boomern är en korpulent herre med utåtnavel som bokstavligen spyr galla och förblindar första bästa människa han kommer över. Smokern har en lång tunga klibbig som flugpapper, och de har sällskap av ytterligare varelser som vill göra livet surt för dig.
Det är sällan lugnt på rutan annat än i de rum man besöker för att hämta andan och fylla på ammunition och hämta förbandslådor mellan omgångarna. Left 4 Dead är för det mesta kaosartad skottlossning i miljöer proppfulla med dött kött som lever. Det är snyggt och detaljerat samtidigt som skärmuppdateringen aldrig får stryka på foten, vad jag noterat.
Avnjutes bäst online
Även om dina artificiella vänner är träffsäkra och hjälpsamma då du hamnar i knipa, ligger den stora behållningen såklart i att spela online med dina kompisar. Kampanjerna är lagom korta, runt en trekvart. Man hinner inte tröttna innan det är över, men behöver du en paus har Valve skapat en fiffig lösning fler borde ta efter. Genom ett par knapptryck i menyn kan du låta den kompetenta AI'n kontrollera din karaktär, istället för att låta den bli en tacksam sitting duck som förargar medspelarna medan du är på toaletten....
Förutom kampanjläget finns även versus-läget, som innebär att man turas om att spela som överlevare och som zombie. De fyra som är människor upplever i stort kampanjen som vanligt, medan motspelarna får agera de mer avancerade varelserna bland zombiepacket. Även om det är underhållande och gläntar på dörren till nya möjligheter i genren förtas nöjet i att spela zombie lite grann av allt väntande. Som monster är man allt annat än stryktålig, att dö går på en sekund. Men respawning sker inte förrän efter en halvminut, vilket fort blir frustrerande när man dött ett par tre gånger. Svårighetsaspekten är förståelig; motspelarna måste få en chans att komma framåt mellan anfallen, men varför inte låta zombie-laget få spela vanlig kanonmat medan de väntar?
Left 4 Dead är i stort ett stabilt hantverk, som inte förändrar genren i grunden, men som tacksamt uppmuntrar samarbete på ett helt annat sätt än till exempel Call Of Duty eller Halo-serierna. För att återgå till essensen med spelet och säga samma sak med andra ord: De egotrippade scoretab-fetischister som tror att de ensamma kan springa i förväg och äga spelet ensamma göre sig icke besvär, ensam blir man inget annat än ett lätt byte som ligger övriga till last. Det är styrkan med Left 4 Dead, och det är också hela poängen, som fyran i titeln antyder. Detta är inte Terminator, det är D'Artagnan och de tre musketörerna goes shotgun!
