Jag har nu ägnat ett par timmar i spelet och kan inledningsvis säga att jag är tämligen besviken. För det första på det faktum att man slungas in i en konflikt i en främmande värld med extremt knapphändig information. Man är tydligen signalist i RDA-styrkan men thats it, det är allt man får veta genom träiga dialoger mellan putslustiga karaktärer innan man förväntas ta ställning och välja sida - urinvånarnas eller människornas. Eftersom jag inte ens vet bakgrunden till varför människorna gett sig på en främmande planet för att lägga vantarna på dess naturtillgångar väljer jag såklart att spela som Na'vi, som urinvånarna kallas. Att döda inkräktarna känns mer rättfärdigat än tvärtom. Dessutom är Na'vi coolare.

Men presentationen av spelet är inte det enda som brister. Uppdragsstrukturen blir tjatig redan första gången man skickas iväg för att hämta valfritt antal av ett visst föremål, och det händer inte bara en gång.

Det känns också som att Avatar försöker bombardera en med allt ur sin arsenal redan första timmen, med tanke på att det faktiskt är ganska intensivt och varierande, åtminstone till en början. Innan man vet ordet av har man kört bil, båt, ridit på märkliga hästkreatur och flugit drake. Och det ser faktiskt inte alls särskilt pjåkigt ut, det är ganska vackert. Och till skillnad från en recensent på Loading.se tycker jag faktiskt styrningen fungerar så som den borde, lite tung och sladdrig som man förväntar sig, draken känns bra att flyga när man satt sig in i kontrollen.

Spelets stora akilleshäl däremot, upplever jag att striderna är. AI-befriade men fortfarande livsfarliga fiender väller in i massor, och livsmätaren töms snabbare än jag kan shotta en tequila.

Fiender kan dyka upp mitt på öppna ytor, de kan vara extremt svåra att upptäcka på håll, och själv är man som en vandrande fyr till fiendemagnet. Hamnar man i trångmål och tvingas retirera för att hela sig finner man också att fienderna man besegrade hundra meter bakåt plötsligt respawnat från ingenstans, de bara är där igen, beredda att sätta in nådastöten när man plötsligt försöker försvara sig på två fronter. Inte bra. Speciellt inte när man inte ens kan låsa siktet på enskilda fiender, det är riktigt illa.

Spelet Avatar hämtar inspirationen från lite av varje, valfritt spel i sandlådegenren med topografi á la Fable 2, stickspår sammanflätade genom korsningar och så vidare. Det har också ett erfarenhetssystem som har som självändamål att bara existera. Man verkar ha lagt till det för att man tycker det ser häftigare och mer RPG-aktigt ut om man hela tiden ser hur många poäng man får för att kötta fiender. Men det är bara töntigt, ointressant, omotiverat och grunt. Eller vad sägs om quests som "Go speak to XXX. Reward: 6000 XP", stup i kvarten.

Nej, i slutändan kommer jag ha svårt för spelet Avatar. Det är en pretentiös spin-off som får en godkänd femma av tio möjliga från mig tack vare skön bandesign, kul fortskaffningsmedlen och snygg grafik. Resten är egentligen inte särskilt bra, även om man kan ana en potentiellt intressant historia. Men den lämnar jag åt filmen hän att berätta senare i vinter.