Jag har bestämt mig för att hata den portabla konsollen PlayStation Portable Go innan den ens lanserats, sålts och prövats. Innan jag ens bestrukit den slimdesignade lilla maskinens ytterhölje och knappar tänker jag häva ur mig en kakafoni av hat. Detta hat är fött ur det faktum att den saknar UMD-läsare, lagringsformatet de tidigare PSP-modellerna bygger på.

Jag är inte emot all form av nytänkande, pionjäranda och innovation i branschen. Men jag opponerar mig mot att enbart kunna betala för digitalt distribuerade spel. Det tycker jag i första hand är demo- och indiescenen förbehållet. PSP Go tar steget mot en värld helt utan fysiska exemplar av spel, och det är lätt att förblindas av fördelarna när det faktiskt också finns nackdelar.

Information. Det är vad vi betalar för, i runda slängar. En knippe kod som tolkas, avläses och bildar mening i respektive konsoll när vi spelar. I alla år har denna information lagrats på kassetter, skivor och minneskort (i den ordningen), som sedan kunnat inhandlas, bäras hem och avnjutas. Och utlånas.

Att konsumenterna får det bekvämare i att slippa byta skiva, kassett eller kort vid spelskifte, känns mest som ett svepskäl för att förverkliga megaföretagens våta dröm – att slippa distributionskostnader och mellanhänder. Att sedan priserna på spel följaktligen blir lägre är ju bra, men utvecklingskostnaderna lär ju kvarstå. Så någon vinstreglerande form av svångrem dras knappast åt, men det är för mig uppenbart att arbetstillfällen kommer försvinna.

Det är lätt att yttra sig och bli en bakåtsträvande gnällspik när man är samlare. Men jag spelar och samlar både gammalt och nytt. Jag spelar nedladdade småspel som kostar kaffepengar till både Xbox 360 och PS3, laddar ner nya låtar till Rock Band och testar demoversioner. Så man kan väl kalla mig för hycklare som inte helt tar avstånd från det jag bespottar.

Men jag skyller på chocken. Att det gamla sättet kanske inte får leva vidare sida vid sida med det nya särskilt länge, om än alls. Somliga älskar den här utvecklingen. Men just fallet PSP Go irriterar mig. 3000 kronor slår såvitt jag vet de flesta prisrekord för bärbara enheter, men prissättningen verkar ju i och för sig vara Sonys patenterade metod att locka kunder (tänker tillbaka på de första PS3-enheterna).

För mig vore den nya PSP inte intressant om den så kostade hälften, och förmodligen absolut inte heller för alla de tidigare fans av PSP, vars UMD-spel plötsligt görs obrukbara.

Ur samlarsynpunkt borde man väl kanske köpa på sig varenda PSP-titel värd namnet för att skapa sig ett värdefullt bibliotek.

Hela det här inlägget grundar sig naturligtvis på lösa spekulationer kring enheten. De välvilliga Sony kanske har en UMD-tillsats till PSP Go som tillval för ett par magra tusenlappar till, vad vet jag?

Optimismen från mitt tidigare inlägg om digitalt distribuerade spel har nu bytts ut mot skepsis och pessimism. Jag vill inte tvingas ladda ner mina spel, skapa konton och lämna ut betalningsuppgifter till Nintendo, Sony och Microsoft vid varje konsollsläpp. Jag vill inte få rysningar vid tanken på att tvingas ladda ner alla spel jag köpt en gång till om en konsoll går sönder. Jag vill kunna låna ut mina spel, låna andras spel, och byta spel med andra, som aldrig provat vad jag tröttnat på och vice versa.

I tidigare inlägg nämnde jag att planeten blir gladare av att slippa all plast spel faktiskt innebär, för det är inte lite. Det är mycket, alldeles för mycket. Att förresten DVD-filmer, där ingen bruksanvisning medföljer, har fodral av samma storlek är än mer vansinnigt. Det finns definitivt utrymme att slimma inte bara apparatur, utan även de förpackningar mjukvaran levereras i. Ur miljösynpunkt var det ju faktiskt till och med bättre på 80- och 90-talet när spelen fortfarande levererades i papperskartonger. Så här finns absolut ogjorda förbättringar.

Nej, problemet tror jag är att Nintendo gjorde rätt från början med Nintendo DS (bortsett från DSI, som känns som ett klavertramp med borttagen regionsfrihet och GBA-kompabilitet), Sony gjorde fel. Hade Sony lagrat spelen på små minneskort från början, som t ex de "MemorySticks" som de själva producerar och säljer, hade vi kanske inte behövt vara här just nu. Då kanske man inte hade fått för sig att stänga ute miljontals konsumenter med äldre PSP-konsoller. Och jag hade sluppit gnälla över PSP Go. 3000 kronor och ingen UMD är i alla fall ganska dåliga incitament till att byta upp sig.