Jag minns de tidigaste åren i mitt liv som gamer. Nästan samtliga spel, med få undantag, bar påkostade fotorealistiska bilder som omslag. Mega Man, Rygar, Ikari Warriors. Poserande män med imponerande fysik. Såhär i efterhand undrar man vilka dessa modeller var, men det var helt ointressant då. Vad som var desto mer intressant var hur grafiken i själva spelen kunde se ut med tanke på de imponerande omslagen.

Även om jag hade viss förståelse för hårdvarans tekniska begränsningar kände jag alltid någon form av besvikelse när grafiken i spelet aldrig i närheten motsvarade fotorealismen på framsidorna. Det var inte utan att man, som den ivriga sjuåring man var, faktiskt kände sig måttligt blåst på konfekten. Väldigt få spelomslag pryddes av den faktiska grovhuggna pixelgrafik som i verkligheten utgjorde själva spelen. Förmodligen för att grafiken inte ens var särskilt imponerande på den tiden heller. Den funkade helt enkelt inte som säljargument med föräldrar till TV-spelande barn som målgrupp.

Knepet är så klart inte vedertaget bara inom spelbranschen. Även filmomslag är ju nästan alltid stillbilder som inte existerar i filmen i sig, men skillnaden mellan yta och innehåll är ju väsentligt mycket större i spel. En skillnad som idag fasas ut mer och mer eftersom spelgrafik blivit alltmer avancerad och realistisk.

Allt var inte bättre förr, speciellt inte för spelande småbarn!