För ganska precis tio år sedan, skaffade jag mitt första riktiga mobiltelefonabonnemang. Stora på marknaden då liksom nu var Sony Ericsson, så min första abonnemangsknutna telefon var en Sony Ericsson T610 om jag inte minns helt fel. Jag har därefter bytt telefon ungefär varannat år. Inte så mycket på grund av att jag tröttnat på den äldre telefonen som på grund av att de ju fan inte håller!

Telefon som startar om sig, telefon som slutar känna av att det för fan sitter ett jävla SIM-kort i den, telefon som slutar ladda mitt i natten på grund av glappkontakt i uttaget, telefon vars högtalare bara brusar, och nu senast: En fantastisk W595 som laggar så hårt att det knappt går att lyssna på musik och bläddra i menyer samtidigt och som displayen plötsligt slutade fungera på. Gemensam nämnare för alla dessa telefoner; De är av märket
Sony Ericsson.

Jag har förstått att det går dåligt för företaget, och som oinsatt är det svårt att gissa om det är mest på grund av sviterna efter finanskrisen eller om det är den genomgående usla kvalitén på telefonerna som är avgörande, det enda jag kan slå fast är att jag låtit mig luras i åtta år eftersom jag varit för bekväm för att lära mig ett annat gränssnitt än SE-telefonernas. Det är ett användarvänligt gränssnitt och man finner ju en behaglig trygghetskänsla i att veta precis var man har alla funktioner även om jag byter telefon. Men det var också enda anledningen att inte byta märke. Har du inte börjat med Sony Ericsson innan, så börja för guds skull inte nu. Satio kanske fungerar, hur länge återstår att se, men Aino är ett skämt inkapslat i hårdplast. När touch-skärmen helt sonika slutar reagera och man inte ens kommer in i telefonens menyer, hänvisas man till att uppdatera telefonens programvara!

Man tar sig för pannan. Man medger alltså att man lanserar telefoner som inte ens är avsedda att fungera utan att uppdateras? Inte fan slutar tangentbordet på datorn plötsligt fungera så att jag tvingas lämna in den för att en uppdatering skall installeras! Tack gode gud att Sony Ericsson inte tillverkar datorer. Än.

För tio år sedan var jag förlorad i musikgenren drum 'n bass, främst då den så kallade "liquid"-stilen av genren. Internet var inte så väletablerat, men musikfilerna jag och många andra skapade med hjälp av FastTracker tog inte så mycket plats och gick fort att föra över. Jag började lyssna in mig på artister som framför allt Ltj Bukem, men även Goldie, Grooverider, Dom & Roland, Dieselboy och många fler. Förutom då alla skickligt gjorda produktioner av trackare med sequencer-program.

Gjorde själv ett par vad jag ansåg då vara hyfsade låtar, och lade faktiskt ned lite tid och energi på dem även om jag inte samplade själv utan lånade alla instrument. På senare år, när jag så småningom började sjunga och lära mig grundläggande gitarrspel började intresset för genren drum 'n bass tyvärr falna.

Men det hindrar mig inte från att förundras och djupt imponeras av schweizaren Jojo Mayer, som med sitt band Nerve framför just drum 'n bass. Det vore inte så iögonfallande om det vore en DJ vid en mixer, men Jojo Mayer sköter slagverken själv. Live, på till stor del akustiska trummor.

Med sällan skådad skicklighet framför han låtar som kunde varit skapt ur en sequencer. Som en livs levande trummaskin.

Nerve's låt Far (videon nedan) är för övrigt en av de skönaste d'n'b-låtar jag hört, även bland elektroniska låtar. Den finns faktiskt även på Spotify i högre kvalitet. 

Att göra en musikgenre, som tidigare främst varit förbehållen syntar och samplers, till något såhär genuint och äkta är inget annat än briljant. Mitt intresse har vaknat igen. Jag vill se mer av det här.  

Nästan lika underbart trummar Anders Meinhardt från danska F.U.K.T, även de värda att kolla in på Spotify. Aningen mycket hard d'n'b för min smak, men grymma nonetheless. Play with fire och Bubbles är två låtar med dem som definitivt tål att lyssnas på.

 Hatten av, Jojo Mayer!

Satt häromdagen och spelade Fallout 3, när jag plötsligt upptäckte att jag nått den högsta uppnåbara leveln. Level 20. Level 20? Det är ju för fasen ingenting, man har precis blivit lite varm i kläderna när spelet plötsligt slutar dela ut cred för det man gör. I Oblivion var det ju bara att köra på. Så då blev jag lite purken. Googlade på saken.

Klart som fan man blev förbannad! Hur ska jag nu kunna låsa upp Very-Hard-dörrarna, när jag förvägras de sista tio färdighetspoängen jag behöver för att kunna låsa upp dem? Det fanns ju ingen möjlighet.

Så jag googlade som sagt. Fick aha-upplevelse i och med expansionen Broken Steel som finns på Live. För den som vill få ut allt av sitt redan dyrt påkostade spel måste investera ytterligare runt en hundring, då höjs nämligen maxtaket till level 30, samt att möjligheten ges att fortsätta spela efter att ha klarat spelets main quest.

Fallout 3 är smart, och äckligt snålt konstruerat på det viset. Det finns ingen möjlighet att bli bäst på alla kunskaper på 20 nivåer genom att levla. Men för den som betalar strösslar man på 10 nivåer till, vilket inte heller det egentligen räcker. Med den här logiken har den sanne Fallout 3-entusiasten i framtiden förmodligen betalat ett ohyggligt överpris bara för att få tillträde till platser som fanns i spelet från början! Tillåt mig att knorra....

Jag är inte emot expansioner och mikrotransaktioner. Men i Fallout 3 känns det nästan påtvingat att köpa dem, och girigheten är inte svår att genomskåda. Hade Fallout 3 kostat 200 :- och burit undertiteln "Start kit" så okej. Men Fallout 3 är ett fullprisspel....

Debatten i spelmedia har inte undgått mig. Det snackas om huruvida internetdistribuerade spel helt kommer döda samlarvärdet i fysiska exemplar som fortfarande är standard idag. Många verkar tro det, men jag måste säga att jag inte gör det.

Med all sannolikhet befinner vi oss i en övergångsperiod, där bara en mindre del av spelutbudet säljs och distribueras via onlinebutiker än så länge. Mobilspelsmarknaden ser i och för sig annorlunda ut, eftersom mobilspel aldrig distribuerats fysiskt. 

I princip har jag ingenting emot att köpa och ladda ned spel online, det finns alltid pris och miljöaspekt att ta hänsyn till, i synnerhet i dessa tider. Spel som köps och laddas ned online eliminerar många kostnader för konsumenten samtidigt som företagen bör kunna öka vinstmarginalerna.

Men som samlare jag hade gärna sett möjligheten att kunna beställa fysiska kopior av framtida spel, för samlandets skull helt enkelt.

Men åter till frågan huruvida digitala återutgivningar raserar värdet på gamla spel. Jag kan väl inte säga att jag minutiöst granskat prisindex sedan Xbox Live Marketplace och PlayStation Shop introducerades, men min uppfattning är att priserna på samlarexemplaren faktiskt ökat snarare än minskat.

Ovanliga spel som Stubbs The Zombie till Xbox, och Castlevania: Symphony of the night finns tillgängliga för billiga slantar på Xbox Live.

Ändå är det sistnämnda nästan dubbelt så dyrt idag som när jag köpte det för ungefär tre-fyra år sedan, och det var ett ovanligt spel då med. Poängen är att priset på den ursprungliga fysiska varan ökat, trots att en billig nedladdningbar och faktiskt något uppgraderad version finns tillgänglig för alla.

Ta också  exemplet emulatorer. Varenda spel värt namnet har i många år gått att ladda ner gratis, förvisso olagligt, men utan vidare svårigheter, för att sedan katalogiseras och köras direkt på datorn.
Inte för att jag har kollat, men ante mig om man inte kan ladda ner både Mr. Gimmick och Rodland och köra i sin NES-emulator. Att köpa originalutgåvorna blir inte billigare för det, tvärtom.

Citatet som lyder ungefär "det man får till skänks, har inget värde" tycks passande på spelmarknaden.
 
Men det är väl inte så konstigt. Kompletta spel i utmärkt skick är dyrare än exemplar i sämre skick, kartonger och manualer som säljs utan spelkassetter kan i vissa fall vara dyrare än själva kassetten beroende på titel.

Kontentan är att det är plasten och pappret många av oss samlare betalar för, snarare än kassettens eller skivans innehåll. Den som bara vill spela spelen kommer alltid billigt undan. Så är det ju med alla varor som har en samlarscen.

Därför förstår jag inte samlare som är strängeligen emot återutgivningar. Uppmuntra dem! Om du sitter på många värdefulla titlar blir de bara än mer värdefulla efter att fler spelare upptäckt dem, då fler som betalat för den digitala kopian nu blir intresserade av originalet, och kanske själva börjar samla på allvar.

Och ponera att framtida spel som huvudsakligen kommer säljas och distribueras digitalt även kommer samexistera med kompletta fysiska kopior för de gammalmodiga. Vilka potentiella samlarvärden skulle då inte kunna upptså, med dagens återutgivningar som utgångspunkt...?

Står du i valet mellan en PlayStation 3 och en Xbox 360, de två mest likartade konsollerna just nu på marknaden, och känner dig osäker på vilken du skall köpa? Spakmeistern står i beredskap att berätta om sina åsikter om de båda.

Spelare har sedan urminnes tider tvingats välja konsol efter kvalitet och spelutbud, många blev under 80- och 90-talet antingen Mario-fans (Nintendo) eller Sonic-fans (Sega). Desto färre var de lyckligt lottade som lyckades tjata till sig både en SNES och en Mega Drive av sina föräldrar,  och som därigenom kunde njuta av båda karaktärernas spelserier.

Det blev heller inte helt mycket lättare när Sony och Microsoft äntrade marknaden med varsin konsoll och med exklusiva speltitlar (Halo, Xbox, Crash Bandicoot, PlayStation). Samtidigt hade de tidigare två största redan etablerade företagen Nintendo och Sega sina egna tidigare nämnda maskotar att skylta med, även om Sega tyvärr upphörde med hårdvarutillverkningen efter sin Dreamcast.

För att kunna spela samtliga stora formatexklusiva titlar värda att spelas i början på 2000-talet krävdes alltså fyra olika konsoller, fyra olika handkontroller, fyra olika datalagringstillbehör för att kunna spara i spelen.
Ingen billig historia, speciellt inte med tanke på att spelen då hade samma prislapp som nu, runt 500-600 kronor styck.

Många oinvigda i min närhet kliade sig i huvudet i förundran, eller skakade bara på huvudet. För dem räckte det ju faktiskt som alla vet, med en enda DVD-spelare för att kunna se både Dreamworks och Universals filmer. 

Situationen för konsumenterna idag är i princip densamma, alla aktörer vill sätta sin egen standard på konsolformaten och diktera prestandan för hårdvaran.

Nintendo gör med Wii något mer vågat och annorlunda, och har lockat till sig fler så kallade casualspelare än någonsin tidigare, men den är saknar samtidigt möjlighet att spela upp film, stöder inte HD-upplösning och rent grafiskt är den ungefär som förra generationens GameCube. Den är mindre intressant för någon som mig och därför lämnar jag den åt någon annan att blogga om.

Men mer lika är PS3 och Xbox360, med liknande prestanda och väldigt många multiformatsspel. I grund och botten är jag väldigt kinkig vad gäller det tekniska, är allergisk mot dålig skärmuppdatering och aliasing- och clipping-problem. Dessa problem är egentligen inte så vanliga numera, men PlayStation 3 är de facto den kraftfullare av de två.
 
Jag har alltid fått intrycket av att Sony gjort bra grejer, och jag har aldrig haft problem med deras tidigare konsoller. Så när min Xbox 360 gick sönder för andra gången, och budfirman UPS sjabblade runt med fraktsedlarna jag behövde ha för att skicka den på reparation, tvekade jag inte. 

Jag sålde den, och införskaffade en PlayStation 3 istället. Med Bluray-stöd och två generationers bakåtkompabilitet var det ett givet val för mig som tidigare spelat mycket PS1 och PS2 och nu slapp ha flera generationers konsoller framme för att spela äldre spel. 

Men sedan hände något. Eller rättare sagt, det hände inte något. Utbudet av formatexklusiva spel till PS3 är fortfarande ganska lätträknade, och alla är de inte särskilt bra heller. Jag gillar inte riktigt konceptet i PlayStation Network, utan känner mig mer hemma och orienterar mig bekvämare i Xbox Live. Jag saknade möjligheten att prata med varenda kotte jag möter i ett spel, och lägga upp taktik. Alla Xbox-spelare får ett headset i startpaketet, men inte PlayStation-spelare när jag köpte min i alla fall. De blir istället hänvisade att skaffa headset på annat håll, och under min tid online var de inte många som gjort det.

Upplevelsen i att spela Playstation 3 online kändes betydligt mindre personlig, i stora drag.  

Dessutom gjorde Microsoft ansträngningar för att komma till rätta med de frustrerande hårdvaruproblemen, den ökända Red Ring Of Death bland annat. Jag har pratat med Xbox-spelare som skickat sin konsoll på reparation flera gånger inom loppet av ett par år, innan de senare modellerna började tillverkas.

Man började sälja konsollpaket med HDMI-stöd och större hårddiskar för att matcha konkurrensen från PS3, och till min stora glädje finns nu möjligheten att installera spelen och köra dem från hårddisken istället för direkt från skivan. Man kan nu höra vad man tänker när man spelar Xbox 360, och det kunde man definitivt inte för två år sedan. 

Xbox 360's DVD-läsare förde ett herrans liv alltså, och PS3'an är tvärtom väldigt tystlåten. Men nu är de alltså jämnare under speltid. Ur min synvinkel är 360 den rätta för den som vill spela flest och bäst moderna spel. Microsoft hade trots allt ett försprång på ett par år, och vad spelutbudet beträffar, är förhållandet mellan Sony och Microsoft nästan det omvända mot förra generationen, där PS2 utklassade Xbox. Tack vare försprånget på marknaden.

Hårdvaruproblemen vet jag inte om det är ett bra argument att inte köpa en 360 längre, det får tiden utvisa. Men min nya är betydligt svalare under gång än min gamla var, och vad jag vet är det värmegenereringen i kombination med taskig kylning som orsakade de flesta problem på de äldre boxarna.  

Fördelarna jag ser hos PS3 har väldigt lite med moderna spel att göra. Den är väldigt komponentvänlig för den som vill sätta in en större hårddisk, använda mus och tangentbord, trådlöst headset eller spela upp musik och film, då den klarar dina flesta musikfiler, samt både DVD och Bluray. Men ett format som ännu inte är fullt utbrett på hyrfilmsmarknaden och där filmerna kostar uppemot 300 :- styck lockar inte mig i dagsläget. 

Med facit i hand hade jag köpt en 360 idag, och väntat med PS3. Det kommer en del spännande titlar såsom Final Fantasy, men jag är inget Metal Gear Solid-fan. Istället är det just nu mest PS1-klassiker och flickvännens Ipod som spelas i den, men den bakåtkompatibla versionen av konsollen är lite svårare att få tag på idag. 

Visst har PS3 blivit billigare än de hutlösa 6000 kronor jag betalade när det begav sig, men det har även 360'n blivit.

Sammanfattningsvis kan jag väl säga att den som vill spela och ha roligare online köper en 360. De som prioriterar högkvalitativ filmvisning och ser spelandet  som sekundärt bör kanske hellre investera i en PS3. 

För att sammanfatta sammanfattningen - Xbox 360 ftw! :)


   

Jag har efter bästa förmåga försökt varna er, men ser nu att mina ansträngningar varit förgäves sedan jag fått bindande bud på spelet vars ask inhyser värre hemskheter än den där rubikskuben i filmen Hellraiser.

Har nu förstått att er svärmor är bortom all räddning. 
Men det är klart, är pengar inblandat  finns alltid utrymme för moraliska tveksamheter.... Hur lyder adressen?

Mitt i all misär är det ändå skönt att veta att vi kan åtnjuta en fungerande infrastruktur då vapnet

hunnit fram i tid. Test avråder jag dig från å det bestämdaste, men om du ändå känner dig tvungen och inte

vill lämna något åt slumpen rekommenderar jag starkt att du vidtager följande åtgärder före körning:

1. Bruka saneringsdräkt med skyddsmask eller motsvarande utrustning som används av anställda på kärnkraftverk.
2. Komplettera gärna med 3D-glasögon (gärna immiga) mot illamåendet som ändå kan uppstå.
3. Kontrollera att samtliga gardiner och persienner är fördragna, samt barrikadera dörren, vi vill inte riskera att någon utomstående oskyldig i nejden kommer till skada i experimentet. Annars riskerar hela projektet gå i stöpet och FN:s säkerhetsråd kommer helt tappa fokus från Nordkoreas provsprängningar.  

Till sist, kontrollera att du har gällande tillverkargaranti på Xboxen eftersom den förmodligen får krupp av ett sånt skitspel

och goes RROD (Red Rings Of Death). RROD som orsakats av The Golden Compass täcks nämligen inte ens av

drulleförsäkring, det anses vara medvetet sabotage att spela Golden Compass fick jag veta när jag ringde och möttes av en skrattande handläggare.

Har du ingen garanti, beställ en ny Xbox 360 redan nu, just in case.

Hoppas säkerhetsinstruktionerna kommer till gagn. Det är i senaste laget, men pga ärendets allvarliga natur väljer även jag att gå under jorden. Detta mail är således inte skrivet av mig, utan av en betald rekryterad konsult från ett bemmaningsföretag som väljer att gå under pseudonymen "Biggus Dickus", av någon anledning. Oss två emellan kör vi strikt  "need-to-know-basis"  och jag ifrågasätter inte.

Men men, bra att veta att brevbäraren lyckades överleva uppdraget att överlämna ett så farligt föremål, han eller hon skall ha en eloge och gärna löneförhöjning. Övervägde länge att märka kuvertet som farligt gods, men det hade orsakat för mycket rabalder.

Mvh Biggus Dickus

En frågeställning: Vad har Castlevana: Dawn of Sorrow gemensamt med sina tre närmaste föregångare? Svar: Det mesta.

Särskilt med Aria of Sorrow, där huvudpersonen är densamma. Soma Cruz, med det spansk-turkisk-klingande namnet är nämligen tillbaka bara ett år efter händelserna i Aria Of Sorrow. Året är 2036, och en kult har beslutat att återuppliva Dracula (när ska gubbjäkeln få en paus?).

Detta tolereras naturligtvis inte av unge studenten Cruz, som med ett hår nästan lika vitt som rocken sin beger sig iväg för att sätta käppar i hjulet för kultens medlemmar i Draculas slott.

Är man som jag ett fan av seriens senare delar tar det inte många sekunder att finna sig tillrätta i den snöbepudrade lilla byn som inhyser porten till det enorma slottet. Soma står innanför en vägspärr, och spelet tar sin början.

Handlingen kan egentligen sammanfattas i en enda mening och är bara en anledning till spelets existens, ingen anledning att spela det.

Den skallige Hammer återkommer han också, och startar gniden vapenhandel i byns utkant, dit man kan återvända för att uppgradera sin arsenal. På andra sidan gatan finns kvinnan Yoko, som kan hjälpa en att antingen befria själar, eller kombinera dem med olika vapen för att skapa nya och starkare.
Ju starkare vapen som skall smidas, desto ovanligare och mer svåråtkomlig är själen som ursprungsvapnet skall kombineras med.

Själsamlandet är alltså ett inslag som dyker upp även i den här delen. Alla fiender i spelet har en själ (ja, även tebord och skelett), och själarna är indelade i tre kategorier.
Dels är det vapen, som att kasta yxor och annat. Sedan finns de mer defensiva, som att bli osårbar för en stund, samt de som förändrar attribut; styrka, försvar, intelligens med mera.

Vissa själar kan dessutom levlas upp och bli starkare, helt enkelt genom att man samlar flera själar från samma typ av fiende.
Vilket alltså sker genom snabb likvidering medelst vasst svärd eller annat.

Och det finns yta att leta själar på, det är ett mastigt slott att ta sig igenom, med många varierande sektioner. Från grottor till det obligatoriska klocktornet (det drygaste stället i ALLA Castlevania om jag får säga min mening) till klassiska renässansbetonade salar där dansande par hemsöker.

Med tanke på det otroligt breda fiendeuppbådet finns det också otroligt många sätt att ha ihjäl dem på, så oerhört många olika vapen och rustningar att samla i de många rummen i slottet, långt fler än vad som är nödvändigt för att klara spelets huvudäventyr.

Det är också bland spelets många fiender humorn i serien framträder som mest. Hovmästarskeletten är tillbaka för att kasta livsfarliga maträtter på dig, och deras kokkonst är sämre än någonsin. En tallrik illa lagad curryrätt kan åsamka större skada än den skarpaste av svärdseggar. Men det är svårt att inte småflina när de dyker upp, hivar iväg tallriken med djävulsk fart, vänder på klacken och flyr.
Ännu roligare är det att lyckas extrahera själar från dessa hovmästarskelett, och själv erhålla förmågan att servera en dödsbringande tallrik curry. Vad som sedan händer om man levlar upp den förmågan... Det är ofta ett spel att le åt, helt enkelt.

Castlevania: Dawn Of Sorrow är i ännu större utsträckning än sin storebror en orgie i samlande och utforskande, en manisk procentjakt för att täcka varenda svart område på kartan och nå alla hemliga rum.
Rollspelselementen finns kvar, döda tillräckligt många fiender och samla erfarenhetspoäng så levlar man upp en nivå, tål lite mer stryk och utdelar lite mer klös i attackerna.

Somas vita labbrock fladdrade läckert i Aria Of Sorrow på min Game Boy Advance, men den fladdrar ännu läckrare i Dawn of sorrow på min Nintendo DS. Oavsett om jag hoppar på en av byns parkerade bilar så att snön trillar ner från taket, eller slåss mot en riddarrustning med ett svärd stort som halva skärmen, så är allt bara så vackert.

Det mesta annat är också snyggare och lite skarpare. Castlevania definerar 2D-perfektion varje gång en ny del lanseras, och det här är inget undantag. Speciellt inte som den första delen till DS.
Det finns dock något jag absolut inte gillar, och det är valet att ta bort de vrålsnygga, detaljerade, androgyna karaktärsporträtten som introducerades för mig i och med Symphony Of The Night.

Istället har karaktärerna förvandlats till löjliga animestereotyper som hämtade ur valfri manga. Castlevanias gotiska, feminina karaktärsporträtt var ganska unikt för serien, och så otroligt passande, och jag hoppas Konami tar sitt förnuft till fånga.

Som tur är slipper man se dem annat än i kortare dialoger och i menyer, men de borde inte se ut såhär... Det är inte Castlevania. Castlevania är allvar, blod och vampyrer (bortsett från inslag av typen kasta-dödliga-portioner-stark-mat-attacker jag tidigare nämnde) Castlevania är inte "My Neighbour Totoro". Detta är såklart en smaksak, och jag tycker att det är smaklöst.
I rest my case.

Liksom det ser bättre ut (på de flesta punkter alltså) låter det bättre också. De flesta kompositioner är av högsta klass och bidrar mycket till stämningen, vare sig de strömmar ur högtalarna eller pumpas in i öronen genom lurar. Det sistnämnda är såklart att föredra, speciellt när man når området i slottet som tonsätts med en reviderad version av klassiska "Vampire Killer". En trevlig gest av Konami, som visar att de inte glömt seriens rötter eller dess fans, trots att de gjort slarvsylta av karaktärernas ansikten.

Castlevania: Dawn of Sorrow är större, längre och vassare än föregångaren på de flesta plan, men de har en sak gemensamt, och det är utmaningen. Eller bristen på densamma.
Det går alldeles för lätt att plöja igenom huvudäventyret, och så småningom har man ihjäl det mesta med ett eller två välriktade slag, för att inte tala om alla specialattacker man har till sitt förfogande. Bossar är det gott om, stora och väldiga breder de gärna ofta ut sig och sina lemmar enligt klassiskt Castlevania-manér, men speciellt svåra är de inte.

Det som kan vara lite klurigt är symbolen som skall ritas med pekpennan i slutet av varje bosstrid. Så snart man piskat upp ondingarna i brygga, gäller det att plocka fram stylusen och rita en särskild symbol man tidigare fått lära sig, i en ram som påminner om ett pentagram. Ju längre in i spelet man kommer, ju mer avancerade blir symbolerna som skall ritas, men inte heller det blir särskilt svårt. Detta är i stort sett också allt pekpennan används till, förutom vissa hinder som enbart kan elimineras med hjälp av den, men dessa moment känns snart ganska onödiga. Som om de skapades bara som påminnelse om att det finns en touchscreen, att det är DS och inte GBA man spelar på.

Utmaningen i spelets huvudäventyr är istället att upptäcka alla hemligheter, hitta alla hemliga föremål, att gå upp en level till, trots att man nått så högt att inte ens självaste Dracula skulle ha en chans.

Jag måste dock tillägga att Konami hanterar RPG-inslagen på ett sätt som får en att känna sig fri, och just därför blir väl svårighetsgraden lidande. Det är inte scriptat och klart hur du ska levla, var du ska levla och när, eller vilket vapen du skall kunna utrusta dig med vid en viss bestämd nivå, som i så många andra spel. Allt beror på hur många och vilka fiender du väljer att dräpa, och det finns ett gäng att välja på, samtidigt som de aldrig försvinner för gott.

Möjligheten att bli precis hur stark man vill, när under spelets gång man vill, förtar såklart svårighetsgraden eftersom fienderna inte levlar, men det är också ett av inslagen som gör spelet så beroendeframkallande. Detta problemet finns ju även i Aria of Sorrow.

Det finns i och för sig andra spellägen att låsa upp, där man t ex i ett avskalat, nedbantat spelläge får använda andra karaktärer, men det känns mest stympat och naket jämfört med huvudäventyret där man har tillgång till allting.
Lite som att spela som Richter i Symphony of the night, ungefär.

På det hela taget är det en värdig uppföljare till Aria Of Sorrow, och en värdig del av serien i stort. Det är inte perfekt. Men det är ett Castlevania. Det är stort, det tar tid, och jag har roligt hela tiden, trots att det kunde varit aningen svårare, och trots alla manga-ansikten.

För fansen är det ju såklart ett måste, och för den nyinvigde är det också ett måste, därför att det här är så mycket spel för pengarna. Så mycket spelglädje och mervärde det finns att hämta i att levla, upptäcka, utrusta, skapa, samla och pröva nya vapen finns i få andra spel.

Vill man ha mycket handling, så köper man en bok eller ser en film, men för den sakens skull bör man inte missa detta.

Och while you're at it, skaffa föregångarna också. Just det, allihopa. I alla fall de tvådimensionella.

Ett av förra årets bästa spel du bör ha spelat igenom är Dead Space. Konceptet är ett på många sätt förfinat Resident Evil 4, ett ganska starkt regisserat rymdskräck-action med högt omspelningsvärde.

I det här spelet ikläder du dig rollen som reparatören Isaac Clarke, sin avancerade dräkt till trots en vanlig man med begynnande flint. Som en nyckelperson i besättningen på ett mindre underhållsskepp anländer han tillsammans med besättningen på en reparationsfarkost till Ishimura, ett enormt rymdskepp med vilket man förlorat kontakten och nu ska undersöka. 

Med ens anas det ugglor i mossen då ingen av Ishimuras besättning syns till i livet och ingenting tycks fungera som det borde. Det dröjer inte många minuter in i spelet innan Isaacs bordande styrka nästan helt förintas av muterade styggelser som tycks hämtade ur valfritt Silent Hill, och kampen om överlevnad tar sin början. 

Clarke kontrolleras smidigt med 3rd-person shoulderview-kontroll (som jag väljer att kalla den), som är en välslipad variant av den i Resident Evil 4, och siktet fungerar på ungefär samma sätt. Spelet uppmanar dig flera gånger i tidigt skede att alltid placera dina skott mot fiendens lemmar eftersom detta gör mer skada än skott mot bålen, och spar ammunition.  Kul, men idén om att pynta miljöerna med armar och ben känns mest som en demonstration av fysikmotorn (havoc), än som ett direkt relevant inslag.

Illusionen spricker även lite grann eftersom döda kroppar och bortskjutna kroppsdelar saknar trovärdig tyngd då de flaxar omkring som papper i vinden så fort man promenerar genom dem. Och det gör man ofta. I sällsynta fall kan hela lik fastna som nyspottat tuggummi under skosulan, och det blir lätt lite löjligt. Men det är inget stort irritationsmoment och kompenseras upp av mycket annat.  

Som till exempel grafiken. Förutom att vara väldigt snygg och detaljerad  inbegriper den ingen konventionell Heads-Up Display (HUD). Isaacs hälsa är alltså inte ett procenttal nere i hörnet som vi är så välbekanta med, den avläses istället direkt på en avlång indikator som sitter snyggt integrerad på ryggen av hans dräkt. Ammunitionstalen syns på respektive vapen, och allt det här ger en större närvarokänsla. Att spelaren inte vet mer än Isaac, liksom.

Ljudbilden är miljöbaserad och består mest i ljud från maskiner och utrustning beroende på var man befinner sig, men när man blir överfallen späder klassiska stråkar på stämningen ganska väl. Dialogerna är överlag godkända, men har vi inte växt ifrån det här med stumma huvudpersoner ännu? Ett aldrig så litet dialogsystem med valbara fraser hade gjort susen, vad som helst...

Eftersom Isaac Clarke (bortsett från omständigheterna) förmodligen är tänkt att vara en vanlig man under visiret så är han heller ingen utmejslad slagskämpe. Han vet hur han skall hantera sina verktyg plasmaskäraren och fjärrsågen för att de skall bli så effektiva mordvapen som möjligt, men det är när ammunitionen tryter och monstren hopas han är som mest mänsklig, frenetiskt stampande, sparkande och rallarsvingande utan den minsta gnutta kampsportskoreografi. Just de situationerna uttrycker han som mest desperation och förtvivlan, och empatiavdelningen i hjärnkontoret går på högvarv. 

Samtidigt är det också i de situationerna man saknar en 180-gradersvändning, att kunna springa iväg och skapa lite svängrum. Även om det finns vapen som delvis kan rädda trängda situationer känns det verkligen som en miss i checklistan. Till och med i ett så tidigt survival-horror som Silent Hill från 3D-grafikens ungdom kunde man göra snabba helomvändningar. 

Det behöver kanske som tur är sällan gå till handgemäng, arsenalen är bred och det gödslas ganska friskt med första-hjälpenkit och ammunition. Förutom plasmaskäraren finns tillgång till ett gäng varierade vapen med olika egenskaper, från automatkarbin till eldkastare och mer sci-fi-betonade laserhistorier. Som om inte det är nog finns även möjligheten att använda telekinesi, och till exempel hånfullt fyra iväg en arm i ansiktet på den fiende som just fått den bortskjuten.

 Pengar finns det också gott om, som sedan kan spenderas i varuautomater. Ju längre man kommer, desto viktigare blir det att hålla sin utrustning up-to-date med uppgraderingar. Dessa görs vid arbetsbänkar och kräver dyrare och mer sällsynta föremål, så kallade "power nodes", som förbrukas i ett RPG-betonat nodesystem där man kan välja i detalj vilka uppgraderingar av vilka vapen man vill göra och i vilken ordning. Helt beroende på hur man vill spela, helt enkelt.

Dead Space är ett spel som stoltserar med 10-15 timmar överlevnadsskräck, vilket är långt med tanke på att man aldrig behöver köra fast, gå vilse och söka genom samma rum femton gånger i jakten på något man eventuellt missat, som i många andra spel i genren.

Istället ledsagas man av en slags kompass som med en rak linje pekar precis vart man skall bege sig för att komma vidare. Fastkörningar i spel är den vanligaste anledningen till att jag ger upp och slutar spela (eftersom jag är för stolt för att titta på en FAQ), och det är  delvis bristen på desamma som håller mig fast i ett järngrepp till slutet. 

Det skall sägas att det är actionmomenten och uppgraderingsfetishismen som är drivande för mig, strävan efter starkare och snyggare dräkter och vapen, handlingen är egentligen rätt B-film. Mycket lånat från Event Horizon med flera, som sagt, men ingenting som får mig att höja på ögonbrynen. När det stora hoppet om räddning går åt helvete blir man inte direkt förvånad, liksom.  Inte för att förstöra för mycket men slutsekunden av spelets sista cutscene var berättarmässigt för mig bara en enda stor suck.

Många fiendeöverfall känns också som scriptade trigger-events. De gånger jag väljer att gå någonstans jag redan varit, dit inte handlingen leder mig, blir jag nästan aldrig överfallen. Men man kan alltid räkna med trubbel på tillbakavägen om man hämtat ett föremål man måste ha för att komma vidare. Som vanligt, med andra ord. Men nu gnäller jag mest för gnällandets skull, allt kan inte vara perfekt. 

Jag har redan förkunnat att jag älskar Dead Space, och jag påbörjade såklart en rond 2 så fort eftertexterna rullat förbi, eftersom man kan göra så utan att förlora någon utrustning eller någon uppgradering man gjorde under första genomspelningen. Extra intressant eftersom man inte kan maxa och uppgradera allt som går på en genomspelning. Plus att man får lite annat godis som belöning för att ha klarat det spelet.

Mitt råd är, skaffa Dead Space nu! Det drunknade i mediebruset och hamnade i skymundan förra året men förtjänar absolut sin speltid i egenskap av en sällsynt välgjord actionrysare! Eller, om du inte orkar spela kan du alltid se Event Horizon och Alien-filmerna. :)


 

Känner du dig lite oförtjänt munter och positiv? Känner du kanske att du behöver tas ned på jorden och få ett brutalt uppvaknande som slår alla mardrömmar du någonsin genomlidit? Då är The Golden Compass till Xbox 360 något för dig!

Med sin idiotiskt oförlåtande spelkontroll trillar du nedför första bästa klippa så fort du får chansen, glöm kamerarotation och någon som helst överblick. Kontrollen och speldesignen kommer få dig att slita ditt hår i vredgat ursinnne, så var noga med att raka huvudet innan.

Grafiken här är i världsklass, så länge du jämför med tidiga 3D-floppar till Sega Saturn. De horribla inspelade rösterna kommer hemsöka dina öron och orsaka många sömnlösa nätter. Du önskar du vore döv.  

Golden Compass är något du utsätter dig själv för och bör markeras med varningstext från Socialstyrelsen. Du kommer antingen tycka synd om dig själv, eller älska förnedringen det innebär att försöka uppbåda tålamod att ta sig igenom det här. Se det som en utmaning i klass med baskerprovet.

Det är spelet du absolut inte bör utsätta dina barn för, eller ens ge till din värsta fiende.

Själv pallade jag ungefär 3 timmar total speltid innan jag började känna yrsel, illamående och kallsvettningar längs ryggen. Och då är jag härdad gamer sedan 1989 som prövat det mesta. Det här är ingenting för rookien som bara spelat plastgitarr och stått på Wii-fit-brädor. Här krävs än mer ärrade veteraner.