Ett av förra årets bästa spel du bör ha spelat igenom är Dead Space. Konceptet är ett på många sätt förfinat Resident Evil 4, ett ganska starkt regisserat rymdskräck-action med högt omspelningsvärde.

I det här spelet ikläder du dig rollen som reparatören Isaac Clarke, sin avancerade dräkt till trots en vanlig man med begynnande flint. Som en nyckelperson i besättningen på ett mindre underhållsskepp anländer han tillsammans med besättningen på en reparationsfarkost till Ishimura, ett enormt rymdskepp med vilket man förlorat kontakten och nu ska undersöka. 

Med ens anas det ugglor i mossen då ingen av Ishimuras besättning syns till i livet och ingenting tycks fungera som det borde. Det dröjer inte många minuter in i spelet innan Isaacs bordande styrka nästan helt förintas av muterade styggelser som tycks hämtade ur valfritt Silent Hill, och kampen om överlevnad tar sin början. 

Clarke kontrolleras smidigt med 3rd-person shoulderview-kontroll (som jag väljer att kalla den), som är en välslipad variant av den i Resident Evil 4, och siktet fungerar på ungefär samma sätt. Spelet uppmanar dig flera gånger i tidigt skede att alltid placera dina skott mot fiendens lemmar eftersom detta gör mer skada än skott mot bålen, och spar ammunition.  Kul, men idén om att pynta miljöerna med armar och ben känns mest som en demonstration av fysikmotorn (havoc), än som ett direkt relevant inslag.

Illusionen spricker även lite grann eftersom döda kroppar och bortskjutna kroppsdelar saknar trovärdig tyngd då de flaxar omkring som papper i vinden så fort man promenerar genom dem. Och det gör man ofta. I sällsynta fall kan hela lik fastna som nyspottat tuggummi under skosulan, och det blir lätt lite löjligt. Men det är inget stort irritationsmoment och kompenseras upp av mycket annat.  

Som till exempel grafiken. Förutom att vara väldigt snygg och detaljerad  inbegriper den ingen konventionell Heads-Up Display (HUD). Isaacs hälsa är alltså inte ett procenttal nere i hörnet som vi är så välbekanta med, den avläses istället direkt på en avlång indikator som sitter snyggt integrerad på ryggen av hans dräkt. Ammunitionstalen syns på respektive vapen, och allt det här ger en större närvarokänsla. Att spelaren inte vet mer än Isaac, liksom.

Ljudbilden är miljöbaserad och består mest i ljud från maskiner och utrustning beroende på var man befinner sig, men när man blir överfallen späder klassiska stråkar på stämningen ganska väl. Dialogerna är överlag godkända, men har vi inte växt ifrån det här med stumma huvudpersoner ännu? Ett aldrig så litet dialogsystem med valbara fraser hade gjort susen, vad som helst...

Eftersom Isaac Clarke (bortsett från omständigheterna) förmodligen är tänkt att vara en vanlig man under visiret så är han heller ingen utmejslad slagskämpe. Han vet hur han skall hantera sina verktyg plasmaskäraren och fjärrsågen för att de skall bli så effektiva mordvapen som möjligt, men det är när ammunitionen tryter och monstren hopas han är som mest mänsklig, frenetiskt stampande, sparkande och rallarsvingande utan den minsta gnutta kampsportskoreografi. Just de situationerna uttrycker han som mest desperation och förtvivlan, och empatiavdelningen i hjärnkontoret går på högvarv. 

Samtidigt är det också i de situationerna man saknar en 180-gradersvändning, att kunna springa iväg och skapa lite svängrum. Även om det finns vapen som delvis kan rädda trängda situationer känns det verkligen som en miss i checklistan. Till och med i ett så tidigt survival-horror som Silent Hill från 3D-grafikens ungdom kunde man göra snabba helomvändningar. 

Det behöver kanske som tur är sällan gå till handgemäng, arsenalen är bred och det gödslas ganska friskt med första-hjälpenkit och ammunition. Förutom plasmaskäraren finns tillgång till ett gäng varierade vapen med olika egenskaper, från automatkarbin till eldkastare och mer sci-fi-betonade laserhistorier. Som om inte det är nog finns även möjligheten att använda telekinesi, och till exempel hånfullt fyra iväg en arm i ansiktet på den fiende som just fått den bortskjuten.

 Pengar finns det också gott om, som sedan kan spenderas i varuautomater. Ju längre man kommer, desto viktigare blir det att hålla sin utrustning up-to-date med uppgraderingar. Dessa görs vid arbetsbänkar och kräver dyrare och mer sällsynta föremål, så kallade "power nodes", som förbrukas i ett RPG-betonat nodesystem där man kan välja i detalj vilka uppgraderingar av vilka vapen man vill göra och i vilken ordning. Helt beroende på hur man vill spela, helt enkelt.

Dead Space är ett spel som stoltserar med 10-15 timmar överlevnadsskräck, vilket är långt med tanke på att man aldrig behöver köra fast, gå vilse och söka genom samma rum femton gånger i jakten på något man eventuellt missat, som i många andra spel i genren.

Istället ledsagas man av en slags kompass som med en rak linje pekar precis vart man skall bege sig för att komma vidare. Fastkörningar i spel är den vanligaste anledningen till att jag ger upp och slutar spela (eftersom jag är för stolt för att titta på en FAQ), och det är  delvis bristen på desamma som håller mig fast i ett järngrepp till slutet. 

Det skall sägas att det är actionmomenten och uppgraderingsfetishismen som är drivande för mig, strävan efter starkare och snyggare dräkter och vapen, handlingen är egentligen rätt B-film. Mycket lånat från Event Horizon med flera, som sagt, men ingenting som får mig att höja på ögonbrynen. När det stora hoppet om räddning går åt helvete blir man inte direkt förvånad, liksom.  Inte för att förstöra för mycket men slutsekunden av spelets sista cutscene var berättarmässigt för mig bara en enda stor suck.

Många fiendeöverfall känns också som scriptade trigger-events. De gånger jag väljer att gå någonstans jag redan varit, dit inte handlingen leder mig, blir jag nästan aldrig överfallen. Men man kan alltid räkna med trubbel på tillbakavägen om man hämtat ett föremål man måste ha för att komma vidare. Som vanligt, med andra ord. Men nu gnäller jag mest för gnällandets skull, allt kan inte vara perfekt. 

Jag har redan förkunnat att jag älskar Dead Space, och jag påbörjade såklart en rond 2 så fort eftertexterna rullat förbi, eftersom man kan göra så utan att förlora någon utrustning eller någon uppgradering man gjorde under första genomspelningen. Extra intressant eftersom man inte kan maxa och uppgradera allt som går på en genomspelning. Plus att man får lite annat godis som belöning för att ha klarat det spelet.

Mitt råd är, skaffa Dead Space nu! Det drunknade i mediebruset och hamnade i skymundan förra året men förtjänar absolut sin speltid i egenskap av en sällsynt välgjord actionrysare! Eller, om du inte orkar spela kan du alltid se Event Horizon och Alien-filmerna. :)