På sätt och vis förstår jag storheten i Halo-serien. Underhållande onlinelägen. De fantasifulla miljöerna, fordonen, de välbalanserade vapen och mångfald bland dessa. Jag förstår också kritiken gentemot de allra mest uppenbara bristerna, såsom den fullkomligt ointressanta handlingen. Och så förstås det eviga malandet av fienden ”The Flood” som jag älskade att hata redan i det första spelet.

Men vad jag inte hört någon kritisera är den plastiga estetiken och den tråkiga karaktärsdesignen. Att spela Halo 3 online är för mig inte mycket mer tilltalande än att spela det tio år äldre Quake. Jag trodde tiden då färgen på klädseln var det enda som skilde spelarna åt var något som hörde 90-talet till, men nej.

Att sedan fyra av laservapnen i Halo 3 känns ungefär lika mäktigt som att blinka med en laserpekare i hög hastighet; det saknar liksom tyngd, och adekvat effekt uteblir för det mesta. Lasernörderiet vet inga gränser, även om de mer verklighetsnära vapnen är mycket ballare. Inte för att fotoner är så väldigt tunga, men ändå...

Science-fiction kan vara trovärdig verkligheten (om den i dagsläget känns som en fullt tänkbar alternativ framtid), eller fantasifullt distanserad till vår vardag som vi känner den. Master Chief däremot, faller mellan dessa två stolar och landar någonstans bredvid Action-Man-hyllan inne på ett Toys 'r us där leksakerna fått liv och nu invaderas av latexmonster från Butterick's. Hela spelserien känns som vore den baserad på just en actiondoll med knappar att trycka på. Kringprodukterna måste sälja grymt bra, inte bara den hett eftertraktade limited-edtition-hjälmen.

Hela min sågning utmynnar i ett konstaterande att Halo är för tioåringar som inte kan få nog av reflekterande visir och putsblankt kroppspansar. Vissa såg ju charmen i Power Rangers också....

För tio år sedan var jag förlorad i musikgenren drum 'n bass, främst då den så kallade "liquid"-stilen av genren. Internet var inte så väletablerat, men musikfilerna jag och många andra skapade med hjälp av FastTracker tog inte så mycket plats och gick fort att föra över. Jag började lyssna in mig på artister som framför allt Ltj Bukem, men även Goldie, Grooverider, Dom & Roland, Dieselboy och många fler. Förutom då alla skickligt gjorda produktioner av trackare med sequencer-program.

Gjorde själv ett par vad jag ansåg då vara hyfsade låtar, och lade faktiskt ned lite tid och energi på dem även om jag inte samplade själv utan lånade alla instrument. På senare år, när jag så småningom började sjunga och lära mig grundläggande gitarrspel började intresset för genren drum 'n bass tyvärr falna.

Men det hindrar mig inte från att förundras och djupt imponeras av schweizaren Jojo Mayer, som med sitt band Nerve framför just drum 'n bass. Det vore inte så iögonfallande om det vore en DJ vid en mixer, men Jojo Mayer sköter slagverken själv. Live, på till stor del akustiska trummor.

Med sällan skådad skicklighet framför han låtar som kunde varit skapt ur en sequencer. Som en livs levande trummaskin.

Nerve's låt Far (videon nedan) är för övrigt en av de skönaste d'n'b-låtar jag hört, även bland elektroniska låtar. Den finns faktiskt även på Spotify i högre kvalitet. 

Att göra en musikgenre, som tidigare främst varit förbehållen syntar och samplers, till något såhär genuint och äkta är inget annat än briljant. Mitt intresse har vaknat igen. Jag vill se mer av det här.  

Nästan lika underbart trummar Anders Meinhardt från danska F.U.K.T, även de värda att kolla in på Spotify. Aningen mycket hard d'n'b för min smak, men grymma nonetheless. Play with fire och Bubbles är två låtar med dem som definitivt tål att lyssnas på.

 Hatten av, Jojo Mayer!

Man kan väl börja med att sammanfatta Infamous som ett av de där spelen som är oerhört lätta att komma in i, men svåra att lägga undan. Ett tag åtminstone.


För speciellt fantastiskt är det egentligen inte. Som historia betraktat är Infamous en fet hög klichéer. Cole, som är spelets huvudperson, vaknar tämligen oskadd upp i en krater efter en explosion. Han har Solid Snake-rösten, den fete skojfriske kompisen och därtill minnesförlust. Bara det hade kunnat göra en riktig B-actionrökare, men det stannar såklart inte där.

Han har på något oförklarligtvis begåvats med förmågan att framkalla och tämja elektricitet och kan skjuta sprakande strömspikar från sina bara händer. Spelet är i sina bästa stunder ett Mirror's Edge i tredjepersonsvy,
det är också lika mycket ett GTA utan bilkörning. Spelets främsta kort är just parkourupplägget. Varenda fönsterkarm, stolpe och avsats går att klättra på och ta sats från för att nå takåsarna på stadens högsta byggnader. Detta går så smidigt och lätt att det knappt känns som att man själv spelar, snarare att man observerar någon annan som gör det, eller ser på en film. Ett konstant tryckande på X och lite utslag på joysticken i önskvärd riktning brukar ta en ganska högt, och i början är det roligt att bara springa omkring och utforska miljöerna för att se vilka hinder man kan forcera, vilket är i stort sett allt man ser. Det finns så mycket att grabba tag i att det ofta sker ofrivilligt, vilket kan bli ett mindre
irritationsmoment i strider.

Infamous är dock nästan löjligt förlåtande emellanåt. Man tvekar knappast att ta risker i spelet när man vet att man har en checkpoint tre sekunder bakom ryggen om man trillar av pinn. Höga fall tar man heller aldrig skada av (superhjälte som man är), vilket i och för sig öppnar för intressanta strider som involverar specialattacker från ovan fienden, men det infinner sig aldrig någon känsla av svindel oavsett hur högt upp på en byggnadsfasad man hänger och dinglar. Dödsfall när man rör sig i staden mellan uppdrag bestraffas helt enkelt bara med att man teleporteras till närmsta upplåsta bas. 

Igenkänningsfaktorn i uppdragsstrukturen är högsta möjliga eftersom den är stöpt enligt samma form som de flesta andra free-roaming-action. Följ storyuppdrag, gör sidouppdrag och befria ett ockuperat territorium, vinn pöbelns hjärtan och ränn vidare. Upprepa. Sidouppdragen blir i vanlig ordning snabbt tjatiga, även delar av huvuduppdragen är onödigt repetiva. Efter några timmar står det klart att även Infamous är ett spel med mycket yta och mindre av substans (no shit). Vad som känns fräscht är transportsättet, och hur lättkontrollerat det är. Det hade räckt långt någon gång runt 2006, men inte längre.

Som alla säkert förstått är spelet fyllt av referenser och plockar friskt från andra spel i genren, utan att göra så mycket eget. Jag saknar också en lite mer underhållande vapenarsenal än att bara smätta iväg blixtar i snabb
följd mest hela tiden. Av alla de vanligaste sätten att döda fiender på i spel, har jag alltid tyckt elektrifiering är det minst underhållande. Men det är förstås en smaksak...

Ja, spelet är väldigt snyggt och den läckra grafiken flyter i perfekt symbios med den smidiga kontrollen, särskilt bilderna i mellansekvenserna briljerar. Röstskådespelarna gör ett hyfsat jobb, även om Cole's David Hayter-imitatör till voice actor låter lite väl bajsnödig och förställd. Infamous roar för stunden men håller inte stumt hela vägen, men blivande freerunners har kanske lite inspiration att hämta!