Man kan väl börja med att sammanfatta Infamous som ett av de där spelen som är oerhört lätta att komma in i, men svåra att lägga undan. Ett tag åtminstone.


För speciellt fantastiskt är det egentligen inte. Som historia betraktat är Infamous en fet hög klichéer. Cole, som är spelets huvudperson, vaknar tämligen oskadd upp i en krater efter en explosion. Han har Solid Snake-rösten, den fete skojfriske kompisen och därtill minnesförlust. Bara det hade kunnat göra en riktig B-actionrökare, men det stannar såklart inte där.

Han har på något oförklarligtvis begåvats med förmågan att framkalla och tämja elektricitet och kan skjuta sprakande strömspikar från sina bara händer. Spelet är i sina bästa stunder ett Mirror's Edge i tredjepersonsvy,
det är också lika mycket ett GTA utan bilkörning. Spelets främsta kort är just parkourupplägget. Varenda fönsterkarm, stolpe och avsats går att klättra på och ta sats från för att nå takåsarna på stadens högsta byggnader. Detta går så smidigt och lätt att det knappt känns som att man själv spelar, snarare att man observerar någon annan som gör det, eller ser på en film. Ett konstant tryckande på X och lite utslag på joysticken i önskvärd riktning brukar ta en ganska högt, och i början är det roligt att bara springa omkring och utforska miljöerna för att se vilka hinder man kan forcera, vilket är i stort sett allt man ser. Det finns så mycket att grabba tag i att det ofta sker ofrivilligt, vilket kan bli ett mindre
irritationsmoment i strider.

Infamous är dock nästan löjligt förlåtande emellanåt. Man tvekar knappast att ta risker i spelet när man vet att man har en checkpoint tre sekunder bakom ryggen om man trillar av pinn. Höga fall tar man heller aldrig skada av (superhjälte som man är), vilket i och för sig öppnar för intressanta strider som involverar specialattacker från ovan fienden, men det infinner sig aldrig någon känsla av svindel oavsett hur högt upp på en byggnadsfasad man hänger och dinglar. Dödsfall när man rör sig i staden mellan uppdrag bestraffas helt enkelt bara med att man teleporteras till närmsta upplåsta bas. 

Igenkänningsfaktorn i uppdragsstrukturen är högsta möjliga eftersom den är stöpt enligt samma form som de flesta andra free-roaming-action. Följ storyuppdrag, gör sidouppdrag och befria ett ockuperat territorium, vinn pöbelns hjärtan och ränn vidare. Upprepa. Sidouppdragen blir i vanlig ordning snabbt tjatiga, även delar av huvuduppdragen är onödigt repetiva. Efter några timmar står det klart att även Infamous är ett spel med mycket yta och mindre av substans (no shit). Vad som känns fräscht är transportsättet, och hur lättkontrollerat det är. Det hade räckt långt någon gång runt 2006, men inte längre.

Som alla säkert förstått är spelet fyllt av referenser och plockar friskt från andra spel i genren, utan att göra så mycket eget. Jag saknar också en lite mer underhållande vapenarsenal än att bara smätta iväg blixtar i snabb
följd mest hela tiden. Av alla de vanligaste sätten att döda fiender på i spel, har jag alltid tyckt elektrifiering är det minst underhållande. Men det är förstås en smaksak...

Ja, spelet är väldigt snyggt och den läckra grafiken flyter i perfekt symbios med den smidiga kontrollen, särskilt bilderna i mellansekvenserna briljerar. Röstskådespelarna gör ett hyfsat jobb, även om Cole's David Hayter-imitatör till voice actor låter lite väl bajsnödig och förställd. Infamous roar för stunden men håller inte stumt hela vägen, men blivande freerunners har kanske lite inspiration att hämta!