På sätt och vis förstår jag storheten i Halo-serien. Underhållande onlinelägen. De fantasifulla miljöerna, fordonen, de välbalanserade vapen och mångfald bland dessa. Jag förstår också kritiken gentemot de allra mest uppenbara bristerna, såsom den fullkomligt ointressanta handlingen. Och så förstås det eviga malandet av fienden ”The Flood” som jag älskade att hata redan i det första spelet.

Men vad jag inte hört någon kritisera är den plastiga estetiken och den tråkiga karaktärsdesignen. Att spela Halo 3 online är för mig inte mycket mer tilltalande än att spela det tio år äldre Quake. Jag trodde tiden då färgen på klädseln var det enda som skilde spelarna åt var något som hörde 90-talet till, men nej.

Att sedan fyra av laservapnen i Halo 3 känns ungefär lika mäktigt som att blinka med en laserpekare i hög hastighet; det saknar liksom tyngd, och adekvat effekt uteblir för det mesta. Lasernörderiet vet inga gränser, även om de mer verklighetsnära vapnen är mycket ballare. Inte för att fotoner är så väldigt tunga, men ändå...

Science-fiction kan vara trovärdig verkligheten (om den i dagsläget känns som en fullt tänkbar alternativ framtid), eller fantasifullt distanserad till vår vardag som vi känner den. Master Chief däremot, faller mellan dessa två stolar och landar någonstans bredvid Action-Man-hyllan inne på ett Toys 'r us där leksakerna fått liv och nu invaderas av latexmonster från Butterick's. Hela spelserien känns som vore den baserad på just en actiondoll med knappar att trycka på. Kringprodukterna måste sälja grymt bra, inte bara den hett eftertraktade limited-edtition-hjälmen.

Hela min sågning utmynnar i ett konstaterande att Halo är för tioåringar som inte kan få nog av reflekterande visir och putsblankt kroppspansar. Vissa såg ju charmen i Power Rangers också....