Så många gånger de två små magiska orden fötrollat mig, när belöningscentrat i hjärnan får sitt kokainartade stimulus, låter den söta effekten sippra ut i kroppen och tvinga mig spela ännu lite till. Level up. Man ser det framför sig. Man minns de majestätiska bosstriderna från de klassikerförklarade japanska rollspelen. De välförtjänta segrarna efter kvartslånga bataljer av oändligt huggande och helande.

Att se det enorma trehövdade monstret dra en sista suck innan det segnar ner i en kaskad av explosioner för att sedan försvinna är ju ett nöje i sig. Men jag undrar om inte rutan som plikttroget alltid poppar upp efteråt är det mest åtråvärda, medvetet eller undermedvetet. 

Du vet, rutan med de liggande staplarna och de ökande siffertalen ackompanjerade av ringande, tickande ljud. Kvittot på din senaste bedrift. Framgångsmätaren. Kanske en fanfar på slutet - Level up! Kanske levlar du till och med två gånger, så otroligt mycket Exp fick du.

Och din japanska rollspelshjälte med det färgglada spretiga håret blev just lite.... vassare, starkare och bättre. Om vi snackar j-rpg. Det var nog så det började för mig, i och med Final Fantasy VII. Även om äldre RPG fanns när jag växte upp var det först som 13-åring jag började engagera mig i attributen agility, intelligence, strength, constitution och magic tillika AGI, INT, STR, CON och  MAG. Med flera, naturligtvis.
 
Här någonstans känner väl även de flesta nyinvigda RPG-spelarna igen sig. De vars Final Fantasy 7 heter  Elder Scrolls IV: Oblivion, eller Star Ocean 4 för den delen, även om de två sistnämnda kanske kan anses vara mer sofistikerade.
Attributen hänger med. Som om det inte finns roligare sätt att utveckla sin virtuella figur på än att öka på siffror i statistiken.

Det klassiska levelsystemet har kommit att definera RPG-genren på konsoll, för utan det är det bara ett plain action-lir. Oavsett storlek på svärdet, hårfärgen eller mängden jobbiga bikaraktärer. Nittiotalet var en tid då vi förmodligen var ett överväldigande antal som bara ville ha mer av samma, och det fick vi. Final Fantasy 7 fick ett par uppföljare, tillsammans med ett gäng andra obskyra titlar, Star Ocean 2, Legend Of Legaia med flera. Level up.

Att spela ett konsoll-RPG var som lite som att lära sig köra bil, kan du köra en modell kan du köra alla, även om det tar en liten stund att vänja sig vid en ny. Riktigt ostiga, förutsägbara storylines om småkids som lämnar den mysiga staden för att utforska grottan och sen plötsligt rädda världen var det normala (Lunar, Star Ocean 2, Blue Dragon, Legend Of Legaia, Dragon Quest, etc).

Och alltid detta levlande, och alla dessa slumpmässiga strider du var tvungen att ta dig igenom för att mäkta med bossen på slutet. Sedan den där magiska rutan. En ny specialförmåga...? Klart den måste testas! Men ribban har ju höjts för att nå nästa level. Det duger ju inte bara att puckla på små söta kaniner, slemklumpar och skrikande lökväxter längre.... deras mest kraftfulla attacker skadar ju max 1 HP. Doh! 

Så avancemanget tar dig till helt nya miljöer, helt nya fiender, helt nytt motstånd. Och större mängder experiencepoints. Och du är så jävla nöjd, för det tar nästan aldrig slut. Men skulle det göra det, när HP-mätaren står maxad på 9999 och ingen rår på dig, frukta icke -  Final Fantasy XIII väntar bakom kröken. 

När levelberoendet tas till ytterligheter blir resultatet antagligen det som brukar kallas hack 'n slash, eller action-rpg, eller helt enkelt Baldur's Gate: Dark Alliance. Nästan helt i avsaknad av handling knallar man runt med sin barbar och gör slarvsylta av horder med råttor, skalbaggar och ödlor. Det är buttonmashing i sin renaste form. Det är en orgie i yxor, svärd, dolkar och magiska drycker som tappas till höger och vänster av de fallna fienderna. 

Jag minns hur jag småflinade lite när jag spelade Bard's Tale till Xbox, som är en parodi på hela genren, när jag läste en replik av typen "hur kunde den lilla råttan jag just dödade ha svalt hela den där skattkistan"?

Det var först där någonstans, i botaniserandet bland eldframkallande svärd och frostyxor som jag insåg att det är det här som tilltalar mig med genren, det är det som naturligtvis är själva essensen; att samla prylar, bygga sin karaktär och på sikt bli helt osårbar. Och för att mätta en leveltörstig tillika beroende publik räcker det med dramaturgiskt  taffliga spel som Champions Of Norrath eller Dark Alliance. Eftersom det här bara är levlandet och prylporren som räknas.

För om man tänker efter, inget av de två spelen hade väl blivit särskilt väl mottagna som actionspel? Det vill säga, om du inte kunnat byta utrustning eller samla experience? Då hade fokus istället säkert lagts på det enahanda upplägget och bristen på handling. Men det enahanda upplägget är en god förutsättning för att fånga dig i EXP-fällan. Plenty to kill and collect. Jag vet, jag har spelat Norrath, Dark Alliance, Oblivion och Fallout 3 som jag skrivit tidigare inlägg om.

Och ja, det var med insikt om levelberoendet jag gnällde om de begränsade möjligheterna i Fallout 3. Utgivaren i det fallet slår ju mynt av beroendet. Det är ingen hemlighet. Blizzard gör ju likadant i World Of Warcraft.

Men hade Gears Of War kunnat bli ännu större om Marcus Fenix kunnat byta upp sin skyddsutrustning och fått experience för varje locust han dödat?

Eller hade verkligen World of Warcraft kommit att bli en sådan farsot om spelarna inte kunde passera level 1...?

Jag skulle lite raskt kunna skapa ett spel, endast innehållande en klickknapp för muspekaren. Klickar du på den säger spelet att du gått upp en level och tilldelats följande:

STR +1
MAG +1
CON+2
INT+2

EXP points to reach next level: 2

Varefter en röd ruta uppenbarar sig. Klickar du på den händer ingenting. Drar du musmarkören i en rak linje - Level up.
Och så vidare...

Visst låter det fånigt? Är inte tanken av att bli tillfredsställd av ett sådant "spel" skrämmande? 

För levlandet tillfredsställer ju någonting, det är ett återkommande erkännande av att du är duktig. Men är det verkligen spelglädje, att ha slagits med sjuhundra kloakråttor i sjuhundra olika men likadana strider för att bli stark nog att ta sig an fladdermössen enligt samma process? Eller är många spel bara en transportsträcka till nästa nivå? Nästa kick? Nästa fix? En virtuell framgångssaga utan slut. Till du har maxat din karaktär och intresset plötsligt dör.

Eller en ny achievement på Xbox 360. Det signifikativa plopp-ljudet. Du har varit duktig, du har gjort något bra. Fortsätt så!
Din Gamerscore är din experience.
 
Egentligen får vi ju erfarenhet av allting vi gör. Det finns bara inget räkneverk som håller reda på allt du lärt dig. Kanske vill vi bara ha sådant på pränt. Svart på vitt.

Du kanske tycker att läsningen av det här blogginlägget var ett slöseri av din dyrbara tid. Om jag säger att du får 534 EXP för att läsa det då?

Och så ler vi lite överlägset sådär när hunden förväntansfullt ställer sig på baktassarna för att få en godisbit till.....