En frågeställning: Vad har Castlevana: Dawn of Sorrow gemensamt med sina tre närmaste föregångare? Svar: Det mesta.

Särskilt med Aria of Sorrow, där huvudpersonen är densamma. Soma Cruz, med det spansk-turkisk-klingande namnet är nämligen tillbaka bara ett år efter händelserna i Aria Of Sorrow. Året är 2036, och en kult har beslutat att återuppliva Dracula (när ska gubbjäkeln få en paus?).

Detta tolereras naturligtvis inte av unge studenten Cruz, som med ett hår nästan lika vitt som rocken sin beger sig iväg för att sätta käppar i hjulet för kultens medlemmar i Draculas slott.

Är man som jag ett fan av seriens senare delar tar det inte många sekunder att finna sig tillrätta i den snöbepudrade lilla byn som inhyser porten till det enorma slottet. Soma står innanför en vägspärr, och spelet tar sin början.

Handlingen kan egentligen sammanfattas i en enda mening och är bara en anledning till spelets existens, ingen anledning att spela det.

Den skallige Hammer återkommer han också, och startar gniden vapenhandel i byns utkant, dit man kan återvända för att uppgradera sin arsenal. På andra sidan gatan finns kvinnan Yoko, som kan hjälpa en att antingen befria själar, eller kombinera dem med olika vapen för att skapa nya och starkare.
Ju starkare vapen som skall smidas, desto ovanligare och mer svåråtkomlig är själen som ursprungsvapnet skall kombineras med.

Själsamlandet är alltså ett inslag som dyker upp även i den här delen. Alla fiender i spelet har en själ (ja, även tebord och skelett), och själarna är indelade i tre kategorier.
Dels är det vapen, som att kasta yxor och annat. Sedan finns de mer defensiva, som att bli osårbar för en stund, samt de som förändrar attribut; styrka, försvar, intelligens med mera.

Vissa själar kan dessutom levlas upp och bli starkare, helt enkelt genom att man samlar flera själar från samma typ av fiende.
Vilket alltså sker genom snabb likvidering medelst vasst svärd eller annat.

Och det finns yta att leta själar på, det är ett mastigt slott att ta sig igenom, med många varierande sektioner. Från grottor till det obligatoriska klocktornet (det drygaste stället i ALLA Castlevania om jag får säga min mening) till klassiska renässansbetonade salar där dansande par hemsöker.

Med tanke på det otroligt breda fiendeuppbådet finns det också otroligt många sätt att ha ihjäl dem på, så oerhört många olika vapen och rustningar att samla i de många rummen i slottet, långt fler än vad som är nödvändigt för att klara spelets huvudäventyr.

Det är också bland spelets många fiender humorn i serien framträder som mest. Hovmästarskeletten är tillbaka för att kasta livsfarliga maträtter på dig, och deras kokkonst är sämre än någonsin. En tallrik illa lagad curryrätt kan åsamka större skada än den skarpaste av svärdseggar. Men det är svårt att inte småflina när de dyker upp, hivar iväg tallriken med djävulsk fart, vänder på klacken och flyr.
Ännu roligare är det att lyckas extrahera själar från dessa hovmästarskelett, och själv erhålla förmågan att servera en dödsbringande tallrik curry. Vad som sedan händer om man levlar upp den förmågan... Det är ofta ett spel att le åt, helt enkelt.

Castlevania: Dawn Of Sorrow är i ännu större utsträckning än sin storebror en orgie i samlande och utforskande, en manisk procentjakt för att täcka varenda svart område på kartan och nå alla hemliga rum.
Rollspelselementen finns kvar, döda tillräckligt många fiender och samla erfarenhetspoäng så levlar man upp en nivå, tål lite mer stryk och utdelar lite mer klös i attackerna.

Somas vita labbrock fladdrade läckert i Aria Of Sorrow på min Game Boy Advance, men den fladdrar ännu läckrare i Dawn of sorrow på min Nintendo DS. Oavsett om jag hoppar på en av byns parkerade bilar så att snön trillar ner från taket, eller slåss mot en riddarrustning med ett svärd stort som halva skärmen, så är allt bara så vackert.

Det mesta annat är också snyggare och lite skarpare. Castlevania definerar 2D-perfektion varje gång en ny del lanseras, och det här är inget undantag. Speciellt inte som den första delen till DS.
Det finns dock något jag absolut inte gillar, och det är valet att ta bort de vrålsnygga, detaljerade, androgyna karaktärsporträtten som introducerades för mig i och med Symphony Of The Night.

Istället har karaktärerna förvandlats till löjliga animestereotyper som hämtade ur valfri manga. Castlevanias gotiska, feminina karaktärsporträtt var ganska unikt för serien, och så otroligt passande, och jag hoppas Konami tar sitt förnuft till fånga.

Som tur är slipper man se dem annat än i kortare dialoger och i menyer, men de borde inte se ut såhär... Det är inte Castlevania. Castlevania är allvar, blod och vampyrer (bortsett från inslag av typen kasta-dödliga-portioner-stark-mat-attacker jag tidigare nämnde) Castlevania är inte "My Neighbour Totoro". Detta är såklart en smaksak, och jag tycker att det är smaklöst.
I rest my case.

Liksom det ser bättre ut (på de flesta punkter alltså) låter det bättre också. De flesta kompositioner är av högsta klass och bidrar mycket till stämningen, vare sig de strömmar ur högtalarna eller pumpas in i öronen genom lurar. Det sistnämnda är såklart att föredra, speciellt när man når området i slottet som tonsätts med en reviderad version av klassiska "Vampire Killer". En trevlig gest av Konami, som visar att de inte glömt seriens rötter eller dess fans, trots att de gjort slarvsylta av karaktärernas ansikten.

Castlevania: Dawn of Sorrow är större, längre och vassare än föregångaren på de flesta plan, men de har en sak gemensamt, och det är utmaningen. Eller bristen på densamma.
Det går alldeles för lätt att plöja igenom huvudäventyret, och så småningom har man ihjäl det mesta med ett eller två välriktade slag, för att inte tala om alla specialattacker man har till sitt förfogande. Bossar är det gott om, stora och väldiga breder de gärna ofta ut sig och sina lemmar enligt klassiskt Castlevania-manér, men speciellt svåra är de inte.

Det som kan vara lite klurigt är symbolen som skall ritas med pekpennan i slutet av varje bosstrid. Så snart man piskat upp ondingarna i brygga, gäller det att plocka fram stylusen och rita en särskild symbol man tidigare fått lära sig, i en ram som påminner om ett pentagram. Ju längre in i spelet man kommer, ju mer avancerade blir symbolerna som skall ritas, men inte heller det blir särskilt svårt. Detta är i stort sett också allt pekpennan används till, förutom vissa hinder som enbart kan elimineras med hjälp av den, men dessa moment känns snart ganska onödiga. Som om de skapades bara som påminnelse om att det finns en touchscreen, att det är DS och inte GBA man spelar på.

Utmaningen i spelets huvudäventyr är istället att upptäcka alla hemligheter, hitta alla hemliga föremål, att gå upp en level till, trots att man nått så högt att inte ens självaste Dracula skulle ha en chans.

Jag måste dock tillägga att Konami hanterar RPG-inslagen på ett sätt som får en att känna sig fri, och just därför blir väl svårighetsgraden lidande. Det är inte scriptat och klart hur du ska levla, var du ska levla och när, eller vilket vapen du skall kunna utrusta dig med vid en viss bestämd nivå, som i så många andra spel. Allt beror på hur många och vilka fiender du väljer att dräpa, och det finns ett gäng att välja på, samtidigt som de aldrig försvinner för gott.

Möjligheten att bli precis hur stark man vill, när under spelets gång man vill, förtar såklart svårighetsgraden eftersom fienderna inte levlar, men det är också ett av inslagen som gör spelet så beroendeframkallande. Detta problemet finns ju även i Aria of Sorrow.

Det finns i och för sig andra spellägen att låsa upp, där man t ex i ett avskalat, nedbantat spelläge får använda andra karaktärer, men det känns mest stympat och naket jämfört med huvudäventyret där man har tillgång till allting.
Lite som att spela som Richter i Symphony of the night, ungefär.

På det hela taget är det en värdig uppföljare till Aria Of Sorrow, och en värdig del av serien i stort. Det är inte perfekt. Men det är ett Castlevania. Det är stort, det tar tid, och jag har roligt hela tiden, trots att det kunde varit aningen svårare, och trots alla manga-ansikten.

För fansen är det ju såklart ett måste, och för den nyinvigde är det också ett måste, därför att det här är så mycket spel för pengarna. Så mycket spelglädje och mervärde det finns att hämta i att levla, upptäcka, utrusta, skapa, samla och pröva nya vapen finns i få andra spel.

Vill man ha mycket handling, så köper man en bok eller ser en film, men för den sakens skull bör man inte missa detta.

Och while you're at it, skaffa föregångarna också. Just det, allihopa. I alla fall de tvådimensionella.