Kriget har satt sina outplånliga spår över "Capital Wasteland", som området kring Washington numera kallas. Det är inte svårt att tänka sig otaliga döda i det mest destruktiva av krig som drabbat världen, och det är upp till spelaren att klara sig på egen hand i en ogästvänlig, laglös värld där det är djungelns politik som gäller. De flesta arter som inte utplånades har istället muterats till oigenkännlighet av strålningen. Människor bildar fraktioner och föreningar för att rädda sina skinn, somliga livnär sig som kannibaler, plundrare, slavdrivare eller legosoldater. Moralen är inte högre än mängden mat i magen.

Som en av de lyckligt lottade som levt hela sitt liv skyddad i ett underjordiskt valv är det först som ung vuxen man får se solens ljus för första gången. Ens pappa som är forskare, har genom sitt plötsliga försvinnande från valvet ställt till med en oreda som tvingar en ut i ödemarken för att söka efter honom, och efter svar.  Så snart ögonen vant sig vid den bländande solen, eller det täta mörkret, beroende på när man väljer att äntra världen, står det en fritt att uforska och kartlägga ett enormt, detaljerat, ödelagt - men absolut inte livlöst - område. Fallout 3 är som en framtidsdystopi från 50-talet.

Vet man inte vart man skall bege sig härnäst är det bara att konsultera sin Pip-Poy 3000, en handdator man fått på sin tioårsdag. Den är ett oumbärligt redskap och fungerar som en snyggare integrerad version av vanliga menyer. Det är genom sin Pip-Boy-dator man avläser kartor, lyssnar på meddelanden, kollar hälsostatus och reparerar sin utrustning, och allt annat väsentligt.

Den första stora stad man besöker heter Megaton och ligger alldeles i närheten av valvet man just lämnat. Det är också där man får sina första sidequests, spenderar sina första kapsyler (kapsyler är spelets hårdvaluta) samt besöker farbror doktorn för att få bukt med drogberoendet man kan ådra sig genom att trycka i sig för mycket prestationshöjande preparat. Eller för att behandla sin strålningssjuka, det är ju radioaktiva miljöer man vistas i.

Det är lätt att glömma bort sin försvunne far i vimlet av övriga quests som finns att ägna sig åt, hus att plundra och utrustning att samla och konstruera. Det finns massor att göra, och efter hand som man lär sig (eftersom man aldrig orkar läsa manualen) blir det bara roligare. Bethesda revolutionerar inte direkt, färdighetssystemen och idén om goda och onda handlingar och deras påverkan på ens person har vi sett förr.

Vad de däremot gör, är att behålla ett vinnande koncept och smyga in små finurliga modifieringar.

Som till exempel V.A.T.S, eller Vault-Tec-Assisted Targeting System, som underlättar striderna betydligt. Genom en knapptryckning mitt i stridens hetta kan man frysa bilden, för att punktmarkera siktet mot särskilda fiender och särskilda kroppsdelar. Mycket användbart för att sakta ned fiender eller avväpna dem. I V.A.T.S-läget finns det på varje kroppsdel ett procenttal som representerar chansen att träffa just där, just då. Genom att fördela sina handlingspoäng rätt kan man lugnt luta sig tillbaka och se sin karaktär verkställa order. Ibland kan man i filmisk ultrarapid följa kulans bana från mynningen och in i en fiendeskalle. Mycket underhållande och bra tråkvitamin i sega partier.

Bethesda har slipat sina kunskaper och konstruerat ett spel som tar med sig många bra inslag från Oblivion, men som också tyvärr tappar lite på vägen. Till exempel möjligheten att jämföra utrustning på ett smidigt sätt när man handlar i butiker, men även det är något man så småningom lär sig på egen hand.

Jag spelar Fallout 3 för underhållningen i att ta ställning i olika situationer, glädjen i att samla pryttlar och upptäcka en ny plats bakom nästa krök. Därför spelar jag actionrollspel, därför spelar jag Fallout 3. Dessutom får jag släckt min blodtörst. Och levla bara en gång till.