Att spela Red Faction: Guerrilla var för mig en positiv överraskning. Utan att vara insatt i de tidigare delarna i det som hittills är en trilogi, vet jag att de två första är first-person-shooters. Även om de tidigare delarna varit framgångsrika är FPS-genren nästan övermättad och för fattig på innovationer när nya spel kommer.

I Guerrilla har kameran istället tacksamt förlagts bakom spelets protagonist Alec Mason, som är på Mars för att arbeta med sprängmedel. Men han hamnar snart i onåd med dem som en gång koloniserat planeten Mars, nämligen jordborna själva, eller Earth Defence Force (EDF) som de heter i spelet. Alecs bror blir olyckligt dödad vid ett arresteringsförsök av EDF, och Alec allierar sig med gerillastyrkorna på planeten, med ambitionen att befria Mars från förtryckarregimen. Rebellgruppen går naturligtvis under namnet Red Faction, och Mason får med ens en nyckelroll i att leda räder mot EDF, befria tillfångatagna kamrater, ligga i bakhåll på konvojer och mycket annat. Eftersom jag inte spelat så långt in i spelet ännu kan jag inte säga mer om handlingen. Men jag tror att det räcker.

Upplägget är inte helt olikt det i Mercenaries. Det finns en hel mängd fortskaffningsmedel att ta sig runt på den enorma kartan med, och en drös olika intressanta vapen med uppgraderingsmöjligheter. Och huvuduppdragen som löper genom spelet som en röd tråd kan man ta sig an lite när som helst, om man så bara vill åka på upptäcksfärd eller meja ner saker en stund.

Men det lånas kanske ännu friskare av det briljanta Just Cause, med så kallade Safe Houses utplacerade här och var, dit man när som helst under spelets gång kan återvända för att skaka av sig efterföljande EDF-styrkor, uppgradera sina vapen eller skaffa sig ett sjysst åk att pulvrisera EDF-anläggningar med. Idén om att befria områden och eliminera fiendens politiska kontroll till förmån för rebellernas maktövertagande känns inte helt obekant. Men sämre förlagor kunde man haft. Jag älskade Just Cause, och det här är ännu bättre.

Problemet med sandlådeaction, främst tidigare GTA-titlar,  har ofta varit att kontrollen av karaktären i närstrider har nedprioriterats till förmån för stora ytor och bilkörning. Men inte i Red Faction: Guerrilla. Att kontrollera Mason till fots fungerar otroligt bra för ett spel i den här genren, och jag påstår nog att till och med självaste Niko Bellic från Grand Theft Auto IV får se sig besegrad här. Mason är responsiv, kvick och snabb, siktandet och zoomandet med vapnen fungerar ungefär på samma sätt som i Dead Space eller Resident Evil 5, det vill säga mycket bra. Man kan även ta skydd bakom väggar och annat för att minimera exponering och därifrån oskadliggöra den lede fi.

Kort sagt tar Red Faction: Guerrilla de bästa delarna med sig från sedvanliga linjära actionspel och placerar det i en enorm sandlåda på Mars. Det är så här Just Cause och GTA borde fungerat från början.

Men RF:G utmärker sig inte bara med utmärkt kontroll utan även med snygg grafik, men framför allt:  Totalförstörbara miljöer. Finns det en byggnad kan den också förstöras, och det finns många sätt att göra det på. Man har verkligen tagit fasta på nöjet i förödelse, och kryddar med en välfungerande fysikmotor, signerad Havok så klart. Något av det roligaste i spelet är att noggrant placera ut sprängladdningar längs bärande väggar på olika byggnader, avlägsna sig och sen beskåda de vansinnigt snygga explosionerna från en säker plats. Armeringsjärn och I-balkar blottläggs genom hålen i betongen, takplattor faller som spelkort, och har man tillfogat byggnaden tillräckligt mycket skada får man se hela härligheten kollapsa och reduceras till plockepinn. Det hela sker så snyggt och såpass verklighetstroget att ett visst mått av obehag faktiskt infinner sig om man råkar stanna kvar i byggnaden när den börjar rasa. Aldrig någonsin har jag noterat att man kompromissar med skärmuppdateringen heller, oavsett vad som händer. 

Nästan lika kul är det att gå loss med det första grundläggande redskapet, släggan. Att den är löjligt effektiv, att man med ett enda välriktat slag kan forcera en två meter tjock mur spelar liksom ingen roll. Det blir roligare så här helt enkelt, och det är jag tacksam för att Volition Inc. vet och tar hänsyn till. 

En del av de icke-obligatoriska sidouppdragen går exempelvis helt enkelt ut på att förstöra en viss byggnad på ett speciellt sätt under tidspress. Misslyckas man första gången är det bara att försöka igen, och ytterligare hur många gånger som helst om man vill slå sin personliga rekordtid. Spelglädje framför trovärdighet, det är vad det här handlar om för mig. Det finns även mer klassiska uppdrag som går ut på att leverera fordon till specifika platser på tid och så vidare, sådant som blivit synonymt med den här genren. Det är sådana sysslor som uppehållit mig från att komma längre i handlingen.

Miljön är, kanske dessvärre, precis så bergig, kal sandig och dammig på Mars som den avbildats i film, med breda grusvägar som underlag för de många fordonen. Naturligtvis går färgskalan huvudsakligen i rött också, så THQ räddar sig snyggt med en annan anledning till rebellstyrkans namn, än den ideologiska. 

Men utan att lägga några vidare politiska aspekter på spelet, är det ett mycket väl utfört och genomarbetat verk med högt underhållningsvärde. Passande för både långa och korta sessioner i soffan. Rekommenderas varmt, speciellt till dig som älskar Just Cause och Mercenaries. 

Versionen jag spelat är till Xbox 360.

Plus: Totalförstörbara byggnader, endast kratrar i marken fattas!

Minus: Lite tråkig färgskala, även om det ligger i spelets natur...

Slutbedömning: Red Faction: Guerrilla gör det andra sandlådeaction tidigare redan gjort, fast snäppet bättre. Och med multiplayer.

Release: Juni 2009
Utgivare: THQ
Utvecklare: Volition Inc.