Demon's Souls har mig i ett stenhårt grepp och vägrar släppa taget, det har i princip varit det enda spel jag spelat helhjärtat sedan jag först köpte det. Í kontrast till Demon's Souls smakfullt avskalade och pura upplägg, finns Dragon Age: Origins som nyligen släpptes till flera format, bland annat Xbox 360, versionen som jag införskaffade.

Detta är det senaste av BioWare's alster, företaget bakom kanske framför allt Baldur's Gate-spelen, men också rymdoperan  Mass Effect, och det finns många likheter. Efter att i vanlig ordning ha skräddarsytt sin karaktär, vilket ibland tar lite för mycket tid i anspråk, ger man sig ut på ett episkt äventyr i att ena de "jordiska" raserna mot en gemensam fiende; Darkspawn, mörka skuggvarelser som hotar ta över världen. Som den tilltänkta räddaren i nöden man är, går man via en invigninsrit involverande jättestarka drycker med i sällskapet Grey Wardens, ett gäng lojala rojalister svurna att ställa upp i en värld i kris.

Huvudstoryn är väl inledningsvis inte direkt originell, och det känns det väl egentligen inte som att mycket annat är i spelet heller, bortsett från det smidiga in-game menysystemet som alltid pausar per automatik när det behöver ändras utrustning och donas i stridens hetta. Bioware gör sitt jobb sällsamt bra, och skärmuppdateringen är snabbare än ett fotoalbum den här gången. Kanske en aning på detaljrikedomens bekostnad, men det stör inte mig. 

Det haglar som vanligt tätt med quest och pyssel och det är ofta mycket snack och lite verkstad i spelet, med valbara fraser och mycket folk att prata med, övertala, skrämma, trösta och lura.

Jag tycker nog ändå tyvärr att dialogsystemet tagit något steg tillbaka i utvecklingen sedan Mass Effect där huvudpersonen begåvadess med skickliga röstskådespelare som uttalar fraser baserade på de inlägg man valt under samtalets gång. Flytet i dialogerna kändes också bättre. Snacket i Dragon Age liknar mer Oblivion, det fungerar bra men man bondar inte lika starkt med karaktären som i Mass effect känns det som.

Såhär kort in i spelet är upplevelsen övervägande positiv, men efter Demon's Souls har jag lite svårt för att överlåta precisa svärdsstötar och perfekt tajmade pareringar som det actionbetonade upplägget tillåter,  till en osynlig tärning som avgör när jag träffar eller inte. Och man blir snabbt överväldigad av all loot man hittar när man knatar omkring med sin lilla fyrmannatrupp, sömlöst mellan utforsknings- och stridslägena. Less is more, känner jag ibland. Men att samla, pyssla och dona med gear är ju en stor del av genrens kännetecken, så det kommer definitivt att engagera många med mycket fritid. Uppdateringar kommer när jag spelat mer!