På 1300-talet skrev den italienske författaren Dante Alighieri sitt verk "La Divina Commedia", eller "Den Gudomliga Komedin". På 2000-talet kom spelet som löst baseras på Dante's vandring genom helvetets cirklar.

Det nutida virtuella verket Dante's Inferno lämnade mig tämligen oberörd trots den underliggande kärlekshistorien om mannen som vandrar genom helvetets nio cirklar för att återse sin älskade. Här är Dante porträtterad som tempelriddaren som återvänder efter korstågen. Han finner kärestan Beatrice mördad, och tvingas bevittna hur hennes själ förs bort av den Onde med stort O. Mellan spelsekvenserna förs historien framåt i riktigt vackra. konstnärliga och i sammanhanget väldigt passande tecknade sekvenser som är sparsmakat animerade.

Eftersom man har haft ungefär sjuhundra år på sig att utveckla spelet kanske somliga väntar sig något utöver det vanliga, något mer tänkvärt och spektakulärt än en parentes bredvid God of war. Och det börjar lovande. Den tidiga scenen på en borggård där man anstormas av spelets första dussinfiender ser riktigt bra ut, likaså det brinnande skeppet som i bakgrunden brakar rakt in i stenfundamentet utan styrman vid rodret. Minuten senare står man öga mot öga med självaste Döden efter att ha fått en dolkstöt någonstans mellan skuldrorna. Efter en utdragen bosstrid kan nedstigningen genom helvetet ta sin början, nu med Dödens lie i högsta hugg.

I början var det en något ambivalent upplevelse; kameravinklarna är fasta och där man normalt roterar vyn parerar man här istället attacker genom att göra snabba utfall i vald riktning. Det är lättkontrollerat, responsivt och smidigt. Det har en stabil grund att stå på och starka influenser från andra spel i genren, kanske främst arketypen God Of War. Det har levelsystemet och uppgraderingsbara attacker och förmågor av olika slag, som nästan kommit att bli synonymt med 2000-talets tredjepersonsaction. Men snart förvandlas Dante's Inferno till en ganska brant resa nedåt, tyvärr både vad handling och kvalitet anbelangar.

Det ligger nära till hands att förmoda att man som i många andra spel utveckla spelet enligt metoden reverse engineering (fri spekulation). Utvecklarna har i sådana fall börjat nere i Hin håles kvarter och klättrat uppåt istället för tvärtom som stackars Dante. Detta för att ha så mycket erfarenhet i ryggsäcken som möjligt till spelets början och maximera krutet på första intrycket. Vilket man alltså lyckas med.

I Stephen Kings film Storm of the century säger den mystiske mannen Andre Linoge utspökad till gammal läskig tant, att helvetet handlar om upprepningar. Dante's Inferno tar fasta på den teorin och tjatar ut de flesta inslag som är bra lagom till mitten av äventyret. Att genom QTE-strid ta kommandot över en jättelik faun är ganska roligt första gången. Sedan vill man ha något annat, inte mer av samma. Men mer av samma är för det mesta vad man får, för det mesta varierande mellan fyra nyanser av brunt.

De levande dörrar som forceras genom våldsamt uppsprättande tillika maniskt knapptryckande blir snart tröttsamma. Det är mycket väggklättrande och liansvingande, likt ett riktigt sömnigt plattformskoncept, men riktigt illa blir det först när man ställs inför arenaliknande stridsomgångar (alldeles för många i rad dessutom) i vilka man måste uppnå speciella kriterier av modell "döda 20 fiender medelst magi på under en minut". Som om det aldrig gjorts förut. Lucifer kanske har sinne för gambling:

"Jag sätter hundra förlorade själar på att Dante failar kapitalt på den här..... Fuck! Okej Samael, dubbla insatsen nästa gång. Nu jävlar. 8 sekunder floating i luften, få se om han pallar DEN då?"

Efter två sådana bataljer stängde jag av spelet och trodde knappt jag skulle spela klart det, men gjorde det ändå så småningom eftersom det var dyrt. Jag vågar nog ändå drista mig till att påstå att spelet Dante's Inferno inte kommer ha riktigt samma genomslagskraft i historien som det litterära verket. Inte för att jag orkat läsa en enda av alla de hundra sångerna. Men ändå.