Heavy Rain har redan gjort sig känt som ett nydanande spel som förändrar vårt sätt att uppleva spel. Det har hyllats i spelpressen med toppbetyg och superlativ, men utan sina många quick time events är det för mig inte mycket mer än en banal deckarhistoria utan omspelningsvärde.

Heavy Rain handlar till större delen om Ethan vars familjelycka slås i spillror då den ena sonen omkommer i en bilolycka i spelets inledning. Vemodet finner inga gränser två år senare, fortfarande under sorgearbetet efter förlusten av den förste sonen Jason, då Shaun försvinner efter ett besök i lekparken. Tecken pekar på att han rövats bort av en seriemördare som profilerat sig som Origamimördaren på grund av de pappersfigurer han lämnat vid sina mordoffer.

Spelets quick time events för spelaren framåt i en sekventiell stickspårsstruktur med flera variationer i historien beroende på hur man reagerar eller inte reagerar på knapptryckningar i givna situationer. Det finns inget game over, en sen reaktion är en sen reaktion och spelet går vidare, även om man oundvikligen ofta undrar hur historien tett sig om man tryckt på den där knappen. Eller inte tryckt.

Att man inte i vanlig mening kan betrakta sig som vinnare eller förlorare är absolut nödvändigt för spel av den här typen. Annars hade spelet bara varit en lång serie trial and error eftersom man ofta inte vet vad som skall tryckas på härnäst. Men även om det inte finns någon direkt svårighetsgrad att tala om, är det inte helt befriat från irritationsmoment som skapar lite obalans och rubbar illusionen om diskbänksrealism. Som till exempel det faktum att jag klarade av en vansinnig bilfärd mot trafiken utan vidare svårigheter, medan jag hade stora problem att hantera ett läppstift och vagga ett spädbarn till sömns.

Min tanke är att ett moment inte bör vara svårare att utföra i ett spel som eftersträvar realism, än vad det hade varit i verkliga livet, och så är inte riktigt fallet här.

Det är alltid trevligt att se spelmediet ta en ny riktning, QTE-spelen är lätträknade, genren är så att säga relativt nyfödd, och här finns förbättringspotential. Det är lätt att tappa bort sig bland alla snygga bild-i-bild-situationer, den vackra grafiken eller Quantic dreams känsla för detaljer, men jag kan inte riktigt släppa känslan av att Heavy Rain i grunden är en ganska slätstruken deckarhistoria för sexhundra spänn. Jag har avslöjat mördaren, så varför börja om?