Simon Belmont närmar sig porten som leder in till slottsgården, Draculas hemvist.  Det är en kort introsekvens ackompanjerad av stämningsfullt mystiska toner. Ett moln passerar den bleka månen och Draculas slott är mest en hotfull silhuett i bakgrunden. Efter ett fåtal sekunder är sekvensen över, och spelaren får kontrollen, till tonerna av den nu nästan legendariska låten "Vampire Killer". Soundtracket fortsätter för övrigt att briljera hela spelet igenom i all sin enkelhet.

Castlevania har en kontroll som kräver tålamod och inlärning. Efter att ha låtit piskan vina över flertalet fiender, misslyckats med att hoppa över en annan står det klart varför Castlevania till NES ofta anses vara ett svårt spel. Det är nästan uteslutande beroende på kontrollen. En piska som vapen innebär förstås begränsad räckvidd för det första, för det andra går ett hopp inte att justera i luften som i de flesta andra spel, men det som troligen kommer orsaka dig mest frustration är det faktum att en kollision med en fiende eller projektil innebär ett hopp bakåt, inte helt sällan rakt ner i en avgrund. Flygande Medusa-huvud, benknotor och eldklot gör processen kort om Simon står på en plattform med avgrunder på vardera sidan. Trots spelets plattformselement tar man sig oftast uppåt eller nedåt genom att promenera i trappor, vilka man inte kan hoppa till eller från. Här är man ständigt utsatt, och fram mot slutet av spelet kommer man troligen ha rejäla bekymmer på grund av dessa.

Bortsett från piskan finns olika typer av distansvapen med begränsad ammunition. Yxor som kastas vertikalt, dolkar horisontalt, flaskor med heligt vatten med flera. Olika vapen passar olika situationer. Lustigt nog är det i Castlevania-serien hjärtan som utgör ammunition till dessa vapen, och hjärtan finns det gott om både bakom förstörbara ljusstakar och dödade fiender. Hälsan däremot återställs genom stora köttstycken som.... ja, ligger osynligt inmurade i slottets stenväggar och plattformar. De är lätta att missa om man inte vet var de finns, vilket är ett både ganska ologiskt och märkligt designval.

Men så småningom lär man sig och blir bättre på spelet, ungefär som i det moderna Demon's Souls. Det handlar mest om att bortse från hur kontrollen kunde varit, och acceptera de premisser man har, spela spelet lite på spelets egna stränga villkor. Då har man i Castlevania idag ett fantastiskt spel ur retroperspektiv och inte minst ett gott stycke spelhistoria med ett intressant bossgalleri, som spänner från en gigantisk fladdermus, till ett enormt Medusahuvud, Frankensteins monster, självaste döden med fler. Förlorar man alla sina liv behöver man dessutom aldrig börja om längre än från början av den aktuella banan, så helt hopplöst är det aldrig.